Stick mig!

Ja, hur går det i skolan då?

Det rullar på kan man väl säga, läkemedelsräkning och farmakologi varvas med praktiska övningar som venprover och trycksårsomläggning på lösrumpor. Jo, det är sant. Universitetet har lagt ner en hel massa pengar på finfina lösrumpor snyggt förpackade i små svarta väskor. Men man måste vara försiktig när man lyfter dom, annars kan dom gå sönder i själva skåran. Jajamen.

Venprover var en smärre chock. Efter att ha tränat på först skummgummi och sedan atrapper som man spände fast i ”kompisens” armveck, fick vi äntligen testa på riktigt, på varandra. Och efter att Sofie stuckit mig så var det min tur. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag som hade längtat och förberett mig i tanken så länge, fick plötsligt prestationsångest, och spände mig så till den grad att jag började darra på handen, och det blev tvärstopp när jag skulle genom skinnet. Men under skarp uppmaning av Sofie, som vänligt men bestämt peppade mig med orden: -Stick nu Anna, STICK BARA! Så stack jag. Och missade. Fan.

Sen fick vi inte sticka mer.

Våran lärarinna, en tålmodig kvinna med lugn röst förklarade för mig att poängen med övningen INTE är att ”få blod”, utan att öva upp tekniken. Ja, jag fattar kanske lite vad hon menar…men alltså, ursäkta mig, är inte hela poängen med blodprov att få blod i röret?

I alla fall, nu är det två veckor kvar tills tentorna, sen börjar våran första längre praktik på vårdcentral. Så jag antar att det här med venprover kommer vara en ”baggis” sen. Sen, när jag övat mig klart. På riktiga patienter.

Välkommen!

Ingen fara lilla skumgummivante, jag har gjort detta många gånger förut.