Magnetröntgen

Efter 20 år med höft- och ryggont har jag fått remiss till MR.
Bättre sent än aldrig skulle passa bra att säga nu.

I 20 års åldern fick jag problem med inflammationer i höfterna, fick utskrivet anti inflamatoriska läkemedel som voltaren, med det enda resultatet att magen pajja ihop.
Är man ca 20 nånting och söker för höft- och ryggont så är det ingen som riktigt tar en på allvar, det är i alla fall min erfarenhet. Nästa doktor skyllde mina smärtor på överrörlighet och frågade om jag ville ha lite anti inflammatoriskt.

Och så fortsatte det.

Sen för några år sedan fick jag irrit, inflammation i regnbågshinnan, det är en autoimmun sjukdom som många gånger kan hänga ihop med reumatiska sjukdomar. Tre år efter min 1:a irrit fick jag det igen. Det gör ont, men denna gången upptäckte jag det i tid och behandling hann sättas in innan det blev överjävligt. Finns ett tidigare inlägg om det här :

Lyckades gnälla mig till en remiss till slätröntgen av SI-leder, men då råkade jag bli lite gravid så fick vänta ett tag med den. Typiskt.

Men 2014 blev den av. Svar: ojämnheter i SI-leder fick jag hem ett brevsvar om.
-Jaha, var det mycket ojämnt eller ?

Det där brevet blev det ingen uppföljning på och jag tänkte att det var nog inget konstigt med det där, men vad vet jag. Jag är ju ingen doktor. Men ont har jag, varje dag. Men man börjar ju vänja sig nu såhär 20 år senare. Blir lite som ett normaltillstånd.

Så för någon månad sedan skrev en nyutbildad doktor på hälsocentralen en remiss till reumatologen, och efter besöket där började det plötsligt hända grejer: magnetröntgen, sjukgymnast för mätning av rygg, ny medicin och kortisoninjektion. MR har jag varit på idag, det är så lång kö för den undersökningen att Sunderby sjukhus har ställt en magnetkamera-buss på parkeringen utanför sjukhuset. In i röret åkte jag och 30 minuter senare var det klart. Så nu väntar jag med spänning på svaret, själv har jag redan ställt min diagnos får se om jag har rätt.

Akutsjukvård

Jag var nog lite galen när jag direkt efter utbildningen valde att börja på en akutvårdsavdelning.
Men aldrig har jag ångrat det valet, trots att flera avrådde mig och sa att det kommer bli för tufft för dig som ny. Och visst var det tufft, de första veckorna var minst sagt en utmaning, detta trots att jag hade intro och stöttning av rutinerade och superduktiga sjuksköterskor.

Så mycket att hålla reda på, så mycket olika diagnoser och sjukdomar som man inte fördjupat sig i under studierna. Så mycket som skolan inte rustat för. Samma med mediciner, mycket nytt att lära sig och endel minst sagt superpotenta läkemedel.

-Hur ska det spädas och hur snabbt får de administreras.
-Behöver patienten vara uppkopplad vid administrering och vad kan de ge för biverkningar osv...

Man vill inte göra fel. Man FÅR inte göra fel.

Alla dessa rutiner som ska följas vid olika sjukdomstillstånd, operations-förberedelser och allt medicintekniskt som till exempel droppräknare, kardioskåp, subcutana venportar och sondsättning. Korvstoppning fick en helt ny mening.

Att sätta sond hade vi under utbildningen endast fått lära oss teoretiskt, och sen helt plötsligt står man där och ska göra det på en livs levande människa. Första gången jag gjorde det rullade sonden ut i munnen på min patient, sånt kan hända den bästa...synd bara att avdelningsläkaren stegade in i rummet precis när patienten spottade ut en slang på ca 20 cm. Bara börja om från början (och skämmas lite). Att sonden rullar i munnen är inte farligt för patienten men däremot obehagligt.  Patienten fick sedan sonden på rätt plats. Allt gick fint.

Samma med venprover och perifera venkatetrar, vi hade i skolan stuckit på skumgummi, plastarmar och en endaste gång på varandra. EN gång på riktigt. Sen var det bara att sitta där och sticka på riktiga patienter på praktiken, men under handledning såklart. På min första praktik satt jag på labb en hel dag och stack patienter på löpande band. Gummiarmar är INTE samma sak som riktiga men de kanske ni redan räknat ut, men kan förtydliga lite: på gummiarmar rullar inte kärlen, gummiarmar har fyllda kärl dvs inga små tunna sytrådar, gummiarmar får inte blåmärken, kärlen spricker inte på gummiarmar, gummiarmar ligger still och man får alltid blodsvar på gummiarmar.

På ronden satt stressade doktorer och bombarderade med frågor om patienten, då gällde det att bena ut vad som var viktigt att veta/informera om mina patienter, och gärna svara så snabbt som möjligt. Det tog ett tag innan jag fick struktur på det. Hann få mig några avhyvlingar av diverse doktorer när jag inte hade svar på tal. Kommer aldrig glömma den kirurgen som sa till mig att:

-Det kan man ju räkna ut med röven !
Man tror inte att vuxna människor kan bete sig så. Men det kan dom.
Ångrar att jag inte frågade om han ofta räknade ut saker med röven.

I skolan hade vi övat på akuta situationer med en docka som pratade. Men det går inte att jämföra med att i verkligheten stå bedside när en patient "kraschar". Min 2:a vecka stod jag helt plötsligt på ett  hjärtstopp. I mitt huvud blev det kaos, för lite rutin i ett skarpt läge. Jag akutlarmade och vi påbörjade HLR, rummet fylldes med personal på några minuter. Det är tryggt att veta att man har backning när man känner att man står i en situation som är övermäktig. Personal från IVA stormade in på rummet och började fråga vems patient det var och vad problemet var, förutom det uppenbara då.

-Shit det är ju min patient tänkte jag. Och sen. B.L.A.C.K.O.U.T. Jag tänker så det knakar och efter vad som känns som en mindre evigt kommer jag på det.
 -Lungödem. Fått seloken intravenöst för ca en halvtimme sedan.
Men j-lar det satt lång inne. Stressen kan ställa till det. I akuta situationer vill man bara vara som en maskin. Men för er som undrar så fick vi igång patienten. Sinusrytm och upp på intensivvårds-avdelningen för vidare vård.

Hade knasiga drömmar hela första halvåret om doktorer som åkte omkring i mina barns dockvagn och annat konstigt, men tror faktiskt jag lärde mig mer de där första intro-veckorna än skolan lärt mig på 3 år. Och hur stressande det nu än är att stå i en akut situation så är känslan när man lyckats stabilisera en dålig patient oslagbar.  

Jag valde rätt.

Hej från lunchrummet på AVA

Sömnbrist javisst

Fredrik drog till Kanada på så kallad "jobbresa".

Jag blev ensam med tre barn. Hade sett fram emot att ha soffan för mig själv i 10 dagar men
Agnes vägrar gå och sova, hon ska sitta i soffan och kolla dator tills jag går och lägger mig.

-Hejdå egentid.

Man blir dessutom lite lätt mentalt svag när man försöker kolla tv och höra vad som sägs medan man samtidigt har barnkanalen på högsta volym i andra örat. För Agnes vägrar nämligen hörlurar, dom trycker så konstigt på öronen. Förklarade att jag inte kan ha hörlurar till teven men de ville hon inte lyssna på.

Försökte lösa problemet med den smarta idén att hon kunde ta datorn och gå in i rummet bredvid, eftersom det är lättare att flytta en liten bärbar dator än en 50 tums tv. Pedagogisk förklaring.
Men se de kom inte på frågan för det är läääässsskigt. Moment.22.

Plan B. Och absolut bara i nödfall tar man till denna, för den brukar inte bli bra. Tricket är i alla fall att jag säger att vi sak gå och lägga oss MEN jag bara låtsas för att sedan smyga upp när dom har somnat. Det enda jag lyckades med var att söva mig själv. Så den blev inte bra den här gången heller, men man vet aldrig nån magiska natt så kanske...

Vaknade kl 03.00 med kläder på och oborstade tänder, smyger upp.
Äntligen liksom..men då bestämde sig Freja för att sova som en kråka.
Det.kallas.timing.  En.dålig.sådan.

Behöver jag säga att jag fick krypa ner under täcket igen? Sen har hon väckt mig typ en gång i kvarten, kanske växer hon, kanske är det en fis på tvären eller kanske hon bara känner på sig att jag försöker smita iväg, de har ett sjätte sinne när det gäller sånt där.

Sen var det godmorgon 07.00.
Barnen utvilade, mamman tjött.

Där sitter hon . Hon som inte låter mig sova om natten.
Tur hon e söt.