twingly statistik

Tuesday, December 27, 2016

Gilla läget

Hon sitter jättenära TV:n.
Freja alltså, hon är två år.
Fredrik tror hon behöver glasögon.
Jag har försökt förklara att alla ungar gör så.
Fast jag vet inte riktigt varför.
Det bara är så.
Det brukar gå över.

Vissa saker är bara som dom är.
Som till exempel att Agnes inte kan sluta hjula på kvällarna.
Det är en grej hon börjat med.
Hon hjular hela tiden.
Framför TV:n.
Jag gillar att hon är aktiv det är inte det jag menar.
Men när hon har hjulat cirka 50 gånger framför TV:n när man försöker se på något.
Ja då, då är det ganska tålamodsprövande.
Det är det jag menar.
Men det är omöjligt att få henne att sluta.

Ja. Så att.
Vissa saker får man bara acceptera.
Som att den äldsta dottern tapetserar rummet med döskalle-flaggor.
När mamman ville ha blommor.
Men det var inte mammans rum.
Så då blev det döskallar.
Bara gilla läget.
Inom rimliga gränser såklart.

Men vet ni,  Fredrik han har fortfarande inte lärt sig vad jag gillar för godis.
Efter 11 år lyckas han fortfarande inte med att plocka ihop en godispåse med sånt jag gillar.
Man kan tycka att han haft ganska god tid på sig.

Såhär va.
Jag gillar till exempel
Punch-praliner
Rollo-kola.
Polkagriser.
Och.
Rom-kulor.

Det är inte så svårt egentligen.
Man tänker bara pensionär.
Så blir det rätt.

Men nu ska vi tydligen börja våra nya liv.
Utan godis.
Så han kanske slipper lära sig.
Eller ja. Vi får se.

Det kan ju vara bra att kunna ändå.
För säkerhets skull.
Och för husfriden.

Och i.f.a.l.l det skulle skita sig med det nya livet.





Sunday, December 25, 2016

Ovetenskapligt påstående

Nu när jag är sjuk har jag ägnat mig åt en hel del tv-tittande.
Och när jag låg där i soffan råkade jag zappa in på ett reportage där man frågade vad vi svenskar gillar bäst på julbordet.

Vet ni vad vi tycker är godast?
Kan ni gissa.
För det är inte riktigt klokt.
Om ni frågar mig alltså.

Köttbullar.
K.ö.t.t.b.u.l.l.a.r.

Ok, det kanske inte var den mest vetenskapliga undersökningen.
Men ändå.
Alltså.
Hallå liksom.

Jag vågar mig på en vild gissning här.
Helt ogrundat och ovetenskapligt.
Men nånting säger mig att medelsvenssons äter köttbullar m.i.n.s.t en gång i veckan till vardags.
Femtiotvå gånger om året alltså.
Om man äter tio stycken varje gång så blir det femhundratjugo stycken på ett år.
Det är många köttbullar.
Men det är tydligen inte tillräckligt många.
För vi måste ha det på julbordet också.
Man hade hoppats att vi hade haft lite bättre fantasi än så.
I alla fall en gång om året.
Men icke.

Egentligen gillar jag köttbullar.
Vi hade också det på julbordet.
För det är typ det enda ungarna äter.
Bara därför.
Och för att Fredrik vill.
Ok jag kanske vill det lite.
Men det är bara för att jag inte gillar Janssons, kalvsylta och sånt.
Har aldrig fattat folk som går upp av julmat.
För så gott är det inte.

Jag fördelar min viktuppgång mer jämnt över hela året istället.


Någon som blir sugen på julskinka ?


Saturday, December 24, 2016

Sanatorium.

Jag blir nästan aldrig sjuk.
Det är något jag brukar skryta om.
Det är liksom min grej.
Frisk som en nötkärna.
Och ja. Jag tog aldrig influensa vaccinet.
Fast jobbet betalade.
För jag blir ju aldrig sjuk.
Sen. blev. jag. sjuk.

För jag hade vårdat en patient som hade influensan.
Men det visste ingen då.
Och. Ja.
Om man inte vet.
Då vet man inte.
Och normalt när vi vårdar patienter med smitta brukar vi kitta upp oss.
Rock, handskar, munskydd och ibland till och med hårnät.
Men inte denna gång.
Tyvärr.

Började ana oråd dagen efter.
För jag kände mig sjuk.
Och vi hade fått veta att patienten hade influensan.
Det betyder i och för sig inte så mycket.
För vi kan vara lite hypokondriska av oss.
Vi som jobbar i vården.
Eller inte alla.
Men endel.
I alla fall på min avdelning.
Vi vet för mycket.
Har sett konstiga saker.
Inte bra.
Vi kan kalla det yrkesskada.

I alla fall. Tog en odling.
För att kolla om jag smittats med influensan.
Eller om det bara var en vanlig förkylning.
Sånt är bra att veta.
Blev tvungen att stoppa upp en pinne i näsan.
Det är en liten tops man sticker in.
Långt stoppar man in den.
Och så s.k.r.u.v.a.r man runt den där inne i näsborren.
Som en spik i näsan.
Känns som att näsan ska sprängas lite.

Jag brukar göra det på mina patienter lite då och då.
Och. Låt mig berätta.
Jag kommer aldrig
a.l.d.r.i.g
mera att  tänka "sluta schjåpa dig" när jag gör det på en patient nästa gång.

Svaret på provet kom idag.
Positivt på influensa.

God-Jul.


Lite såhär.
Fast med munskydd också.

Thursday, December 15, 2016

Grillad kyckling

Hipp hipp hurra.
Idag skulle våran hund fyllt 14 år.
Han får fira sin födelsedag i hund-himlen.
Precis som han gjort de sista fyra åren.
Och för alla som undrar så var han en hoppig, hårig boxer.
Som dreglade alldeles för mycket
Spydde på alla mattor här hemma.
Och släppte jättemycket hår.

Herregud vad jag svurit åt honom.
När han tuggat sönder ungarnas cykelhjälmar för femtielfte gången.
När han jagade igelkottar på gården.
Eller när han skvätte sitt kiss hit å dit
För han var lite inkontinent.
Sen hade han lite av ett tarmproblem.
Dom pruttarna.
Då svor jag lite extra mycket.

En gång r.å.k.a.d.e. jag ge honom en rå hamburgare.
Inte en jättebra ide.
Fredrik fick kliva upp klockan tre på natten och gå ut med honom.
För då behövde Tyson bajsa.
Det var som att klämma på en kaviartub.
Fredrik var inte jätteglad.
Men Tyson han var lika glad mest hela tiden.
Oavsett om jag gav han rå hamburgare eller svor åt honom.
Och man kunde liksom inte låta bli att älska honom.

Snälla.
Underbara.
Trofasta.
och finaste Tyson.
Saknar.

Och på morgonen när man vaknade.
Då låg han så gulligt i sin hundbädd.
Precis som en grillad kyckling.
Söt.



Tyson ?


Grillad kyckling ?

Wednesday, December 14, 2016

90-talet ringde, de vill ha tillbaka sin sjöhäst.

Vad är det som händer ?
Börjat köpa skor som i första hand är sköna.
Och om dom sen är snygga också så är det bara en bonus.
Sen har jag börjat se suddigt.
Haft syn som en örn tidigare.
Men nu behöver jag tydligen glasögon.
Översynt. Åldersförändring enligt optikern.
Och sen måste jag hålla på å smörja fötterna. 
För annars blir dom torra och sprickiga.
Som två små rivjärn.
Och sen får man svamp mellan tårna.

Ja, och inte kan man hoppa studsmatta lika högt som tidigare.
Eller ja, egentligen kan man det.
Men om man inte vill kissa på sig litegrann så är det bra att försöka undvika det.

Och mina barn tycker att jag är pinsam och o-cool.
Men man kan inte lita på dom.
För en har tonårs-hjärna. 
Och ja den andra matchar fortfarande mönstrade byxor med blommiga tröjor.
Och den tredje hon går fortfarande i blöja.

Men ändå.
När hände allt det här? 
Det har liksom smugit sig på.
Snart kanske jag klipper håret praktiskt kort och permanentar mig också.

Och sen.
Rullator.
Hålfotsinlägg.
Och.
Tena lady.

Ja just det, jag har ju också fått en sån är prick på hakan.
Eller jag har två, en liten vid sidan av näsan oxå.
Ser ut som vårtor.
Väldigt charmigt.
Doktorn sa att det är livets gång.
Sen tog han bort den lilla med laser.
Det tog cirka 5 sekunder.
Den på hakan ska bort efter jul.

När jag var där passade jag på att fråga om en tatuering jag har.
Som jag vill ta bort. 
För jag var 19 år när jag gjorde den.
Och det är en sjöhäst.
En s.j.ö.h.ä.s.t.
Och jaa,  jag vet.
Men.
Det var fränt då.
Tror jag.
Och just då kändes det som en bra ide. 
Idag känns det lite mindre bra.
Men jag var 19. Okej?!

Men om jag hade kunnat ringa mig själv som 19-åring idag så hade jag nog sagt såhär: 

-Hej, det är jag, ville bara meddela att det i.n.t.e är lika coolt att springa omkring med en rosa sjöhäst på skuldran 2016 som 1991, ok ? Dessutom kommer nästan alla tro att det är en drake.



Ålderskris i väntrummet.



Halleluja.



Sunday, December 11, 2016

Rimmar illa.

Aaaaaaaaasssså ååååååååååhh...
Som vanligt ligger jag i o-fas med julklappsinköpen.
Det har blivit lite av en dålig tradition kan man säga.
Precis som det är tradition att sitta och slå in fyrtioelva paket natten mot den 24:e.
Vilket känns onödigt. För dom ska ändå öppnas nån timme senare.
Dessutom är jag lite pank.
Så där har ni tre ord som rimmar illa.

Jul.
O-fas.
Pank.

Men det löser sig, lönen kommer den 23:e
Så det blir till å tomta runt på stan då.
Jag och alla andra oplanerade idioter.
Tipp tapp vad mysigt det är med jul.

Men Agnes verkar vara i fas för hon köpte en tidig julklapp till mig.
Tydligen har jag skött mig bra på sista tiden.
Och det var ju kul.
Hon köpte ett tomtetåg, som hon egentligen ville ha själv.
Så det var snällt.

Senare den dagen använde hon tåget i utpressningssyfte.
Hon krävde att jag skulle köpa en dyr tidning åt henne.
Ni vet en sån där det följer med nån plastig leksak i.
Och egentligen vill de bara ha leksaken.
Som är helt värdelös.
Och jag har aldrig varit med om att dom faktiskt läst tidningen.

-Mamma du s.k.a köpa den åt mig !
-För jag köpte faktiskt ett tåg till dig!

Ok. Jo det var jättesnällt.
Men jag trodde liksom att det var en present ?
Och om jag inte kommer ihåg fel så var det min hundralapp från början ?

I alla fall hon fick den där svindyra tidningen.
För jag kände mig lite svag just då.
Och hon nosade sig till det.
Att jag kände mig svag alltså.
Det är en talang dom har mina barn.

I alla fall.
Det följde med ett par gröna plastöron som man tydligen inte kunde leva utan.
Dom var helt värdelösa.
Ramlade av innan man ens hade satt dom på örat.
Men det visste jag redan.

Sen försöker jag komma bort från det här att det ska vara så mycket julklappar.
Men det är svårt.
Kvantitet är  tydligen fortfarande viktigt.
Ok, inte för Freja kanske.
Hon är ju liten ännu.
Så henne ska jag försöka att inte förstöra.
Julia hon önskar sig inte så mycket säger hon.
Förutom pengar.

Och ja Agnes hon är fortfarande i fasen då det ska vara många paket.
Så. Min plan är att systematiskt minska paketantalet med några per år.
Så märker dom inte.
Jo.

Ha, ha.
Nu ljuger jag så jag tror på mig själv.
Jag.kommer.aldrig.komma.undan.med.det.

Och det blir inte bättre av att min magkatarr verkar ha högsäsong just nu.
Det är magont när jag äter.
Och magont när jag inte äter.
Sen involverar det även en hel del luft i systemet.
Så kan man kalla det.
Med finare ord.
Omeprazol är min bästa kompis.

Jag fascineras av hur mycket luft det faktiskt ryms i systemet.
Sjukt mycket. Jag råkar veta det.
Bäst att låna en fis-pip på jobbet.
Det finns faktiskt sådana.
På riktigt.
Man tror att det är ett skämt.
Men det är på riktigt.
Och det rimmar.
Fis.pip.
Eller vänta..nä det gör det inte.

Men här kommer ett annat rim:
Mamma är ingen bank.
Hon är däremot ganska pank.
Sen kom jag inte på nåt mer.

God jul !


Tur hon är söt.


Sunday, November 27, 2016

Lördags-fisk och förstoppning

Jag kommer inte ut så ofta.
Mitt liv består mest av jobb- och hemmaliv.
Därför är det lite extra kul när man får ihop en helhelg med sina vänner.
Så rita ett stort kryss i taket för i helgen är det precis vad jag lyckats med.
Japp, ni hörde rätt.
Tre musketörer goes party.
Eller.
Mer som tanter på stan kanske.

I alla fall.
Ny drog i mitt liv.
Tonfisk-tacos.
Det godaste jag ätit. Någonsin.
Vill aldrig mer äta något annat.
Så gott var det.
Men tyvärr så är det inte jättebra att äta tonfisk tydligen.
Ur miljöaspekten.
Vissa arter är tydligen akut utrotningshotade.
Så man måste välja rätt tonfisk.
Jag visste inte ens att det fanns olika sorters tonfiskar.
Har mest sett dom på burk faktiskt.
Visst sa jag att jag inte kommer ut så ofta.

Men.
Om man väljer rätt sort så kan man äta med gott samvete.
Jag vet inte om jag åt rätt sort igår.
För jag hamnade i mat-coma och glömde fråga.
Sen drack vi bubbel.
Det var kul, gott.
Och dyrt.

Så idag känner jag mig lite folkskygg.
Blev tvungen att gömma mig när Jehovas vittnen knackade på.
De var tydligen ute på Söndags-turné.
Inte jätte moget. Att gömma sig alltså.
Jag är medveten om det.
Men kände att det var dålig tajming.
Sen fick jag dåligt samvete, men då hade dom gått sin väg.
Men man kan faktiskt inte hålla på och knacka på hos folk sådär helt oannonserat.
Vi bor ju i Sverige för Guds skull.
Det är inte kulturellt okej.

Men mår ändå ganska bra.
Ska inte klaga.
Lite lurvigt i magen bara.

Och på tal om magar så passade Freja på att bli ordentligt förstoppad igår.
Ägnade en stor del av kvällen åt till att via sms försöka instruera Fredrik i hur man ger lavemang.
Tydligen lyckades jag inte speciellt bra för det slutade med att han åkte in till akuten med henne.
Där bajsade hon en hård pingisboll i rena förskräckelsen.
Sen fick hon lavemang och bajsade lite till.
Och idag verkar bajset aldrig ta slut.
Hon är redan inne på sin fjärde bajsblöja.
Så nu är problemet löst.
Kan man säga.

Man kan också säga att större delen av familjen hade en helkväll igår.
På lite olika sätt.
Jag var hemma vid 02.00.

Och Freja hon kom hem vid 04.00 hon.



Jag är pank nu 💸💸💸
Jag fick egentligen inte lägga ut den här bilden, för nån klagade på dubbelhaka. Men jag håller inte med.
Man ser ju klart och tydligt att det bara är jag som har dubbelhaka på den här bilden.

Tonfisk-tacos förstår mig 💖


Thursday, November 24, 2016

Hypotetiskt talat

Det hände en grej på jobbet. Och jag har lite svårt att släppa det. Det har jag.
Men man ska inte lägga energi på negativa saker, det säger jag jämnt till mina barn.
Så. Här sitter jag och känner att jag inte riktigt lever som jag lär.
För jag kan inte släppa det riktigt. 

Ni vet när man haft en tuff dag på jobbet för att man sprungit hit å dit och nästan vänt ut och in på sig själv för att det ska bli bra för alla. Känslan när man gjort allt det där man ska bara för att sen bli idiotförklarad av en person med "högre medicinsk kompetens" på ronden. Man blir tilltalad som om man vore fem år. Av oklar anledning. Och helt oförtjänt.
Den känslan.

Jag vill slå nåt hårt i huvudet på honom. 
Okej inte på riktigt. 
Bara rent hypotetiskt.
Men jag vill typ veva upp mitt långfinger i trynet på honom.
Men jag gör inte det för jag fyller 45 snart. 
Och man gör bara inte så då. 
Det är liksom 30 år för sent.
Och det skulle bli svårt att komma undan med det.

Men i alla fall. 
När man sen äntligen får stämpla ut och kommer till parkeringen för att upptäcka att man glömt lyset på bilen. Och bilen startar inte. Såklart. För den har stått där i nio timmar.  Med lyset på. Så bara ett jävla mirakel skulle kunna få den att starta. Och inte en enda jävel syns till på hela parkeringen så långt ögat når.  D.e.n  k.ä.n.s.l.a.n. Man börjar fundera på vad man gjort för att förtjäna detta. 

Men. Det löste sig.
För jag har världens bästa Sören som kom och kablade igång bilen. 
Fast han hade gått och lagt sig så satte han sig i bilen och körde till Sunderby Sjukhus. 
Och hjälpte mig att starta bilen. Underbar människa. Karma.

Sen ska jag försöka släppa incidenten på ronden.
För jag är en snäll människa. 
Och jag vill inte vara den som är den.
Och den där "högre medicinskt kompetenta" personen kanske inte ens förstod att han betedde sig illa. 
Så kan det absolut vara.

Lika lite som han förstår att han i.n.t.e är Guds gåva till mänskligheten.
Så kan det vara.

Godnatt.


Det här är min karma, för nåt bra måste jag gjort för att få ha honom i mitt liv.

Thursday, November 17, 2016

Cinderella-la-la perfect

Jag är verkligen den mest o-allergiska person ni nånsin kommer möta.
På riktigt alltså
Jag menar allvar.
Jag har aldrig reagerat på något.
Inte mat. Inte smink.
Inte djur och natur.
Ingenting.
Tills nu.

Såhär hände det i alla fall.
Eftersom jag verkat  ha hamnat lite i en ålderskris nu så köpte jag en dyr hudcreme.
Ja, jag vet. Men det är lätt att lura mig nu.
För jag fyller 45 om några månader.
Och det var en sån där Askungen-creme, som lovade direkt uppstramande effekt.
Så jag beställde den. Det gjorde jag faktiskt.
Och jag ångrar mig nu.
För nu är jag fattig också.
Och jag har inte Askungen-hy.

Vad hände då ? Jo.
Efter några timmar började huden på halsen klia.
Och då menar jag k.l.i.a. Jättemycket.
Sen blev det rött och stickigt.
Och sen när utslagen började levla upp mot käken och ansiktet kände jag att jag kanske ändå skulle söka jouren. Fast jag kände mig inte speciellt akut sjuk. Mer än att det kliade.

Och jag vill inte ta upp dyrbar tid från folk som faktiskt är akut sjuka.
Men jag åkte. För jag höll på klia ihjäl mig.
Och vet ni, jag har aldrig fått hjälp så snabbt i hela mitt liv.
Direkt in på akutrummet och laddades med kortison och antihistamin.
Sen fick jag sitta där i en timme.

Vänta.
Vänta.
Vänta.

Men i alla fall efter en timme kom doktorn.
Och doktorn han kliade sig i huvudet eftersom det inte gett med sig på en timme.
Jag var fortfarande röd. Och kli-ig.
Detta fast jag är den mest o-allergiska människan.
Och jag sa det åt honom.
Då kliade han sig i huvudet igen.
Och sen blev det mera antihistamin.
Och så sitta där en och en halv timme till. För observation.
Men det var inte så många som tittade på mig speciellt mycket.

Sen fick jag åka hem.

I alla fall.
Medans jag satt där postade jag mina utslag på Facebook.
För jag hade tråkigt.
Och det blev lite folkstorm kring mina utslag.
Tydligen blev folk intresserade.
Och det är ju kul.

Eller, folkstorm och folkstorm, jag vet inte...
Räknas 39 kommentarer som folkstorm ?

Sen har natten inte varit den bästa.
För er som undrar alltså.
Jag och mina utslag har sovit sådär.
Jag har haft en blöt tvättlapp på halsen hela natten.
Väldigt sexigt.

Men idag är det bättre.
Halsen är mer som en skrynklig ödlehals idag.
Och det är en ju förbättring.
Fast egentligen var de det jag ville bli av med från början.

Så. Ja.
Jag kommer inte köpa den cremen igen.



Bättre idag.



2,5 timmars häng på jourcentralen.


Aj.

Nej.Nej.

Saturday, November 12, 2016

Barbamamma och Patrik i Svampbob fyrkant.

Okej jag hade tråkigt.
Så jag tvingade Fredrik att göra ett sånt där test där man svarar på frågor om
varandra. Vanligtvis brukar jag inte hålla på med sånt.
För jag tycker det är ganska tråkigt.
Men i alla fall.

1.Vad brukar jag alltid säga till dig?
F: Du brukar säga att det är så jävla stökigt här hemma.
A: Du frågar mig ca 3 gånger om dagen hur jag jobbar imorgon.

2.Vad gör mig lycklig?
F: Barnen. 
A: Hockey.

3.Vad gör mig irriterad?
A: När ditt snus är slut.
F: När jag kollar hockey på TV.

4.Hur får jag dig att skratta?
F: När jag städar huset.
A: När jag imiterar dig när du kör bil.

5.Hur var jag som barn?
F: Skötsam tror jag.
A: Du hade säkert hockeyfrilla...

6.Vad är min favoritsysselsättning?
F: Se nya filmer.
A: Lätt, det är Hockey.

7.Vad är jag jättebra på?
F: Du är bra på att blogga. 
A: Ditt jobb, alltså hockey...igen.

8.Vad är jag inte så bra på?
F: Göra en sak i taget.
A: Städa och tvätta.

9.Vad jobbar jag med?
F: Sjuksköterska.
A: Tränare för Luleå Hockeys damlag.

10.Om jag var en seriefigur, vem skulle jag vara?
 F: Barbamamma.
A: Patrik i svampbob fyrkant.

11.Vad gör vi tillsammans?
F: Sover på soffan.
A: Sover på soffan.

12.Vad är olikt mellan oss?
F: Hockeyintresset.
A: Hockeyintresset.

13.Vilket är mitt favoritställe att gå/åka till?
F: Mallis.
A: Coop Arena.

14.Vad är din största last ?
F: Godis.
A: Chips..och hockey.

15. Vilket frikort har din partner?
A: Jessica SImpson.
F: Joel Kinnaman.


Vill bara poängtera att svaren kanske inte alltid stämmer helt.
Ta till exempel fråga 10, där har han ju svarat helt fel om ni frågar mig.
Finns ju ingen som helst likhet. 
Men ok han tycker tydligen så. 
Var tydligen det första han tänkte på ?!
Behöver jag säga att det inte blir nå ligga.

Man undrar ändå lite vad som hände.
Han ville ha Jessica Simpson. 
Men fick istället en barbamamma.
Som gillar att äta godis.
Och sova på soffan. 

Och jag kan faktiskt inte låta bli att tycka lite synd om honom. 
Men bara lite.
För å andra sidan så fick jag Patrick i svampbob fyrkant istället för Joel Kinnaman.
Så. Egentligen kan man säga att det jämnar ut sig.

Och på fråga 11 och12 har vi i alla fall något gemensamt..
Eller det beror lite på hur man ser det. 
Jag försöker i alla fall tänka positivt.

Och eftersom jag tänker så himla positivt nu tänker jag inte 
kommentera att ordet hockey kom upp alldeles för många gånger.
Nio gånger om man ska vara exakt. 
Nio gånger för mycket alltså. 
Men eftersom jag inte ska vara negativ nu så är jag beredd att ändra mig.
Så vi kan säga att det kom upp åtta gånger för mycket istället.

Godnatt.


Barbamamma åker hiss.


Jag tror han kollar sport...

Monday, November 7, 2016

Jag är glad att jag har ett kök.

Okej.
Det är ett i-lands problem.
MEN.
Det gör mig ändå lite galen.

Vi har ääääntligen efter ca tre månader fått handtag på våra köksluckor.
Som jag har längtat.
Äntligen kunna öppna en låda normalt.
Allt frid och fröjd tänker ni kanske då..?
Nä-hä då.

För snickarn hade en tuff dag på jobbet...eller nått.
För han blandade ihop måtten litegrann.
Jag vet inte riktigt vad som hände.
Tror inte han heller visste.
Förrän det var för sent.
Sånt kan ju hända den bästa.
Och det är inte hela världen.

MEN.
Han skruvade upp dom ojämnt.
Handtagen alltså.
Ojämn höjd.
Inte i linje.
Vad är oddsen ?

Så två av lådornas handtag är inte i jämnhöjd med resten av köket.
Och om man känner mig så vet man att jag inte klarar av sånt.
Jag är lite som ungarna som ska ha exakt lika mycket saft i glasen.
Ska va på millimetern.
Så, ja vi har ett problem.

Och Ikea har slutat sälja just dom fronter.
För EN MÅNAD SEN.
Åter igen, vad är oddsen?
Så det går inte att byta ut och borra om.
-Förbannat Ikea.
Och byggvaruhusen kan inte matcha färgen.
-WTF!?

För jag kommer aldrig kunna släppa det om det inte blir rakt.
Och man ska inte lägga energi på sådana bagateller, jag vet det.
För det finns mycket värre saker här i världen.

Jag hade till exempel kunnat vara helt utan kök.
Och det hade ju inte alls varit kul.
Men nu har jag ett kök. Och det är ojämnt.
Och det skulle vara så himla trevligt om handtagen var i linje.

Bara så ni vet.


Firar att jag har ett kök...




...som är lite ojämnt.

Friday, November 4, 2016

Hur tänkte jag nu?

Jag vet inte om det var så jättegenomtänkt.
Men jag tänkte liksom att sannolikheten inte skulle vara så hög.

I alla fall.
Agnes ville ha halloweeenfest. Och eftersom jag ville fortsätta på spåret "duktig mamma" lite till så gav jag med mig. Fem stycken skulle hon få bjuda. Jag skickade sms till alla.
Såhär stod det:

Välkommen på halloweeenfest blablabla..
...de som vill får sova över...

Förra året då Agnes hade sovaöver-kalas var det två som stannade.
Så jag körde all in i år igen.
För det kommer ändå bara vara två som vill sova över.
Inte så jobbigt.
Två extra barn kan man klara av.
Men så började sms:en rulla in.
Och helt plötsligt skulle alla sova över.
Alla. fem.
Vilket betyder fem barn + mina egna tre.

Jag är inte jättebra på matte men jag är ganska säker på att det blir åtta barn då.
Och åtta barn är ganska mycket barn.
Sen hade jag råkat sälja Agnes våningssäng tidigare i veckan.
Så hon har ingen säng just nu.
För den nya kommer inte förrän nästa veckan.

Så. Där har vi ett litet problem.

Om jag samlar ihop alla madrasser täcken och kuddar i hela huset så måste ändå tre barn sova i vår säng och sen tre på golvet för annars ryms inte alla. Och eftersom jag nu tagit alla bäddgrejor jag hittat så betyder det också att ingen annan har någonstans att sova.

Så. Därför har jag hyrt in Freja hos mormor.
Tvingat Julia att sova hos en kompis.
Och jag och Fredrik får sova på soffan.
Men det är inte jättesynd om oss.
För vi brukar  ändå somna där mest hela tiden.
Det kommer nog bli bra.
Intalar jag mig själv i alla fall.

MEN.
Sannolikheten att nåt av mina barn får ha ett sovaöver-kalas nästa år är ganska liten.
Jätteliten faktiskt.




Wednesday, October 26, 2016

Duktig mamma del 2

Måste erkänna en grej.
Jag tycker inte att det är så värst kul att leka.
Är jag en dålig mamma då ?
Det är bara det att det är så tråkigt.
Tror jag växt ifrån de där faktiskt.

Och Frejsan är inne i en extrem lekperiod nu.
-Leka mamma! säger hon och då är det liksom bara att ställa upp.
För hon ger sig inte och hon går inte att avleda.
Ibland kan det fungera att muta med glass, men hon hade redan ätit 700 glassar igår så jag kände lite  att det fick räcka. Och sen var glassarna ändå slut.

I alla fall. Hon bara fortsatte:
 -Lekamammalekamammalekamammalekamammalekamamma...
Som en liten duracell kanin med Kalle Anka röst. Så till slut hade jag inget val.
Sa jag att glassen va slut ?

Så vi lekte. För duktiga mammor leker med sina barn.
Tror jag. Eller i alla fall låtsas folk som det.

Leken bestod i alla fall av att hon hämtade olika leksaker ur sin låda.
Sen borrade hon i dom med sin leksaks-borrmaskin, la dom på mitt huvud och sa:
-Äta Mamma!

Jag förstod inte riktigt vad den egentligen gick ut på men jag gjorde som hon sa.
I en tvåårings hjärna kanske den leken är logisk på nåt sätt.
Jag vet inte riktigt.

Men det var inte jättekul. Det var det inte.


Borra & äta-leken. Den är ny.

Sunday, October 23, 2016

Duktig mamma del 1

Då är det såhär att man ska försöka göra sina barn självständiga.
Inte curla så mycket.
Finns bara fördelar med det.
Det vet ju alla.
Man ska rusta sina barn för vuxenlivet.
Duktiga mammor gör det.

Om man lyckas så får man mer hjälp i hemmet.
Och det vill man ju ha.
Om man inte lyckas så fortsätter allt som vanligt och man får göra allt själv.
Men eftersom jag också väldigt gärna vill vara en duktig mamma så försöker jag verkligen.

Hur det går ?
Jo, nu efter några månader av tjat har jag äntligen lyckas få Agnes att ställa undan tallriken efter sig.    
Hon ställer den numera på diskbänken.

Så det är ett framsteg.
Det måste man väl ändå säga.
Om ett halvår kanske hon sköljer av den också.
Och om ytterligare sex månader kanske hon till och med ställer in den i diskmaskinen.

Man får helt enkelt skynda långsamt.
Och.
Man måste ha en realistisk tidsplan.
Så.
Fråga mig igen hur det går om nån månad.
Eller om nåt år.
Det kanske går bättre då.

Men så ibland glimmar det till här hemma. Och då känner man att man kanske ändå gjort nåt rätt.
Som till exempel när de fyller på toapappret utan att man behövt säga till.


Framsteg.

Saturday, October 15, 2016

Winter is coming...

...och sen efter vintern kommer sommar´n och med den beach 2017.

Och det verkar som att det kommer gå lite dåligt med det där.
Beach 2017 alltså. 
Varför är jag inte förvånad ?

Jag började för några veckor sedan med att sluta med socker.
Och det gick ju bra ett tag.
Men nu har jag slutat med att börja med det.

Drabbades nämligen av ett återfall och fullkomligt tryckte i mig.
Lite som en labrador i ett skafferi.
Jag åt allt jag kom över.
Det var punchrullar till frukost och jelly-beans till lunch.
Och gott var det.
Sen kom Fredrik hem med fika och smörgåstårta.
Ja ni förstår.
Det gick lite åt helvete.

Så nu är det tillbaka på ruta ett.
Så kan man säga att det är.
Och jag ooorkar inte.
Men jag måste.

Träning är det också lite dåligt med.
Men det är ju inget nytt.
Och det här är ingen träningsblogg.
Som ni kanske förstår.
För det skulle inte vara en speciellt bra träningsblogg.

Men i alla fall.
Jag tänkte ändå berätta att jag kan stå på huvudet nu.
Jag blev själv ganska förvånad över att jag lyckades med det.
Utan stöd och allt. 

Man ser rolig ut när man står på huvudet.
För tyngdlagen gör liksom att rumpan ramlar ner
Eller upp, beror lite på hur man ser på det. 
Och brösten hamnar under hakan.
Och kinderna trycks upp.
Så det är inte smickrande på nåt sätt.
Men ungarna tycker det är kul när jag gör det.
Speciellt Freja, hon gillar att hänga på mina ben när jag står där och vinglar.
Då håller jag på att bryta ryggen litegrann.

Men det är det enda jag tycker är roligt nu.
Att stå på huvudet alltså.
Så jag ska försöka utveckla den träningsformen.

Vi får se hur det går.


Inte. bryta. ryggen.

Thursday, October 13, 2016

Beslutsångest

Vi bytte köksluckor i våras.
Och det är lite så här det ligger till...att det inte alltid går jättefort med saker och ting här hemma. Jag skyller inte på någon speciell det är bara så det är. Planering har inte varit vår starka sida. Eller vi har en bra tanke från början. Men sen händer det nåt. Eller mer som att det inte händer något alls. Och vi har inte handtag på luckorna ännu. För vi har haft svårt att bestämma vilka vi vill ha.

Men i alla fall, när vi väl bestämt oss så hade just de handtagen utgått på Ikea. Förbannat.

Så.
Då blev det till å fundera lite till.
Sen hittade vi ett par fina som var för dyra.
Då blev det jobbigt för min lilla hjärna för jag ville ändå ha dom.
Men man kan inte betala över fyratusen kronor för kökshandtag.
I alla fall inte om man lever på en fattig sköterskelön.
Så.
Jag tänkte lite till.
I tre månader tänkte jag.

Och nu har vi äntligen bestämt oss, eller jag har bestämt för Fredrik ledsnade på att jag aldrig kunde bestämma mig. Så jag fick fria tyglar. Och vi är ganska leds på att dra ut alla lådorna för att komma åt besticken i översta lådan. Vi öppnar alltså alla lådor nerifrån och upp, för att komma åt gafflar och knivar. För vi har besticken i översta lådan, och om man inte har handtag så måste man dra ut nedersta lådan först för där kommer man åt i underkant, sen fortsätter man med den näst nedersta och sen den nästnäst nedersta...

Ja, ni kanske fattar.
Vi har 5 lådor.
Man blir lite galen.

Men i alla fall, vi börjar ändå bli ganska bra på det där, för vi har ju gjort det i cirka tre månader nu.
Sen har vi skyddsplasten kvar på luckorna för snickarn tyckte vi skulle ha den på tills han skruvade på handtagen. Och vi gör som han säger. Och vi har ju som sagt inga handtag ännu. Så plasten har också suttit i tre månader nu. Eller ja den sitter lite sådär för den är ganska kul att dra i tycker Freja.  Så den sitter fast lite här och där.
Fladdrar lite i hörnen.
Det är fint.

Anyway, det ska bli ganska skönt med handtag. 
Måste bara ringa snickarn. Det kan ta ett tag.
Men jag känner ändå att det kan hända snart.
Vi är på gång.

Kan till och med hända att vi hinner få på vinterdäcken i tid i år.
Eller vänta.
Jag kan inte lova.

Tar tillbak det där sista.


Finn fem fel.

Monday, October 10, 2016

Jag vet inte vem det är mest synd om...

Jag skäms lite över att erkänna det. Men nu gör jag det i alla fall.
Freja dricker fortfarande välling på nätterna.
Hon är 2 år och 7 månader nu.
Borde vart slut med de där för länge sen.

Till mitt försvar:
Vi har faktiskt slutat en gång. Men sen började vi igen.
För hon var förkyld och väldans täppt i näsan.
Och mamman b.e.h.ö.v.d.e verkligen sova.
Mammor behöver det. Det vet alla.

Och nässpray har jag testat. Det gick inte så bra för hon blev så upprörd över att jag sprutade nässpray i näsan på henne så hon grinade tills hon blev ännu mera täppt. Varm välling löste problemet. Tack Semper, I love you.

MEN.
Sen var det kört.
Vällingnätterna började om.
Och det eskalerade liksom. Från att ha druckit välling en gång per natt till att fullkomligt supa i sig.
När det var som värst tankades det tre gånger per natt och jag kände lite att nu får det vara nog.

Så. Nu för fem dagar sedan bestämde jag mig för att vara en duktig mamma och ta tag i problemet.
Och vi har kämpat i fem dagar nu, jag och Freja. Det är ganska traumatiskt för oss båda.
Och det är otroligt hur uthålliga de är de små liven. Man kan ju tycka att det hela skulle ge sig efter tredje natten. 
Men nej då, det är som att hon kan ana sig till  mitt svaga psyke.

Och det är så jävla jobbigt, inatt har jag till exempel legat och lyssnat på välling, väääälling, väääääääälling i ca en timme. Sen började hon krypa ur sängen för om man inte får välling i sängen mer så kanske man kan få det i soffan på nedervåningen. Så efter att ha lyssnat på en timmes Freja-abstinens avslutade jag med att jaga bäbis i sängen. 
Men än så länge är det 1-0 till mig. 
Ä.n  s.å  l.ä.n.g.e. 

Man kan ersätta ett beroende med ett annat så jag försöker lära henne att ta nappen istället, sen har jag också upptäckt att hon blir lite lugnare om hon har en napp i munnen och en i varje hand. Vilket egentligen inte är en jättebra lösningen eftersom jag förmodligen kommer få ägna mina nätter till att leta nappar istället. Dom där jävlarna lyckas alltid försvinna,  och det spelar liksom ingen roll att man haft trehundramiljoner stycken i sängen när man gick och la sig.

Det kan inte vara lätt att vara liten alltid, för förutom traumat med att sluta med välling på nätterna så var jag tvungen att tvätta håret på Freja igår kväll, och då råkade hon få schampo i ögat.

Och då, helt plötsligt sa hon den längsta meningen jag nånsin hört henne säga.
-Mamma, jag kommer tappa mitt öga.

Så sa hon.



Välling-supar´n.

Thursday, September 8, 2016

Några saker som hinder hända medan man lagar middag...

...och man är själv med barnen.



















Grattis på födelsedagen pappa !

Idag skulle min pappa fyllt 77 år. Han dog strax innan han skulle fylla 72 år om jag nu räknar rätt, matte är inte min starka sida. Men några år hit eller dit spelar väl ingen roll, han är ändå fortfarande lika död. Det är sorgligt att förlora en förälder, de har ju liksom alltid funnits där och så helt plötsligt är dom bara borta.  Här finns ett inlägg från 2011 då min pappa hastigt gick bort.

I mitt yrke händer det att jag möter människor som bara har dagar kvar att leva. Endel vill inte alls och döden är förknippad med mycket ångest medan andra är så klar med livet. Jag blir lika fascinerad varje gång jag talar med en gammal människa som har försonats med tanken på att det är deras tur. Ingen rädsla, bara ett lugn och en känsla av att de haft ett bra liv. Tänk om man ändå fick känna så.

Jag kommer aldrig glömma en äldre dam som kom in till oss för ett tag sedan, hon var egentligen i grunden väldigt pigg, men hade drabbats av en akut sjukdom. Och hon var riktigt dålig när hon kom in. Och med riktigt dålig menar jag r.i.k.t.i.g.t dålig. Och det var bråttom men vi fick upp henne på IVA i precis rätt tid. Där åtgärdades det ur-akuta. Efter cirka en vecka var hon så pass bra att hon kunde åka hem igen.

Men tyvärr så dröjde det inte mer än en vecka förrän hon var tillbaka hos oss och denna gången fanns inget att göra. Hur säger man något sådant till någon?

Det var tufft.
För henne.
För anhöriga.
Och för oss.
För hon var inte riktigt klar med livet fast hon var gammal.

Och det tog tre dagar om jag inte missminner mig. Tre dagar.
Och jag vet inte om hon försonandes med tanken på slutet för jag hade inte hand om henne den sista dagen.
Men jag hoppas innerligt att hon ändå gjorde det.

Tre dagar. En evighet eller en kort sekund.
För hur kan man förbereda sig på något sådant på bara tre dagar?
Samtidigt som tre dagar kan kännas som en evighet när man väntar.
Och man vill inte att någon ska lida längre än nödvändigt.

I alla fall.
Hon dog.
Och det var fint.
Hela hennes familj var samlad.
Intill hennes sista andetaget.
Buren, hela vägen.

Om jag måste dö på sjukhus så är det så.
Med hela min familj samlad runt mig.
Men man får inte bestämma själv, och det är det som är så läskigt.

Några veckor efter råkade jag snubbla över en minnesruna.
Jag blev så glad.
För det var hon.
Den äldre damen.
Och hon verkade ha haft ett så rikt liv.
Det gjorde mig glad.

Men idag fyller pappa år.
Och jag blir inte lika ledsen nu när jag tänker på att han inte finns med oss längre.
Lite vemodig mer.
Sorgen bleknar lite.
Jag tror han har det fint där han är.
Och om jag själv fick bestämma hur jag ska dö så skulle jag nog bara vilja somna in.
Hemma i min egen säng. Som pappa.
Efter ett glas apelsinjuice.

Grattis på födelsedagen finaste pappa!





Friday, September 2, 2016

Juicing

Julias pappa har fyllt 40.
Vi blev bjudna på fest. I Stockholm.
Jag har ju bott i Stockholm, men det är ganska länge sen nu.
Men jag bodde där i sju hela år.
Idag kan jag inte fatta hur jag pallade, blir trött efter en dag.
Det är folk överallt. Hela tiden.

Endel kanske tycker det är konstigt att man blir bjuden på fest av sitt ex.
Och det kanske det är inte vet jag.
Fast jag tycker det är ganska bra.
Att vi har en bra relation.
Sen var det kul att bli bjuden på fest, för det händer typ aldrig annars.

Så jag och Julia flög ner Fredag- Måndag. Kim flyttade in på kontoret och vi fick låna hans lägenhet, en liten vindsvåning på sööööder. Mjo-orå.

Förutom party stod det shopping på listan. Jag handlade ingenting till mig själv, men det gjorde inte så mycket. Såg mest fram emot att få komma hem på kvällen och ligga och kolla TV i soffan utan att bli störd. Man har inte så höga krav numera. Och dessutom stod Julia för shoppingen. Tonåringar är dyra i drift. Jag är sjukt pank nu, men Julia har nya trosor från Victoria Secret.
Och det är ju bra.

Jag drack bara en massa juice på "Joe and the juice".
Det ska bli min nya grej.
Juicing.
Det är så gott.
Alla borde göra det.
Varför gör inte alla det?
Fattar inte hur jag kunnat missa denna fantastiska grej.

Jag drack 10 "Joe and the juice" på 4 dagar.
Det var inte så farligt.

Och det är mycket bättre än Nogger-glass, Trocadero eller Mc Flurry som jag tidigare "missbrukat". Eller som när jag ammade Agnes, då kunde jag äta ett paket havrebollar om dagen och sen undrade jag varför jag inte gick ner i vikt. D.ä.r.f.ö.r är det så fantastiskt att jag för en gång skull hakat upp mig på något som faktiskt inte är onyttigt. Man måste uppmuntra sig själv när man gör bra saker, det kallas psykologi, så därför beställde jag mig en egen juicecentrifug när jag kom hem. Hoppas den kommer snart, mitt nya liv är beroende av den.

Och just ja, festen var kul.
Jag var hemma klockan tolv.
Låg i soffan och åt Ben & Jerry glass för det var stängt på "Joe and the Juice".

Anna and the juice

Det vilar en förbannelse över tvättmaskinen

Tillbringar min lediga dag med att tvätta, bland annat Fredriks jobbtröjor.
Och jag har lärt mig den hårda vägen att man måste läsa tvättrådet på hans jobbtröjor.
För det är alltid nå BUGG. Och tre gånger har det blivit lite fel.
Med betoning på lite.
Krympt. lite. för. mycket.

Jag alltså har råkat tvätta fel.
För att jag inte läst tvättrådet jättebra.
Så denna solig dag läste jag tvättrådet.
Jättebra läste jag. Tyckte jag i alla fall.

30 grader stod det.
Det mesta hos oss tvättas i 40, om det inte är handdukar för då är det 60.
Jag kan det där. De mesta kläderna kan jag gradantalet utantill på.
Eftersom jag tvättat dom ca sjuhundratusen gånger.

Så.
Jag samlade ihop ALLA hans jobbtröjor som skulle tvättas i 30 grader.
För så stod det på tvättrådet.
Och man ska inte köra för tomma maskiner, för jag vill ju vara miljövänlig.

Vad glad han kommer bli när jag tvättat ALLA hans jobbtröjor.
Sen när jag öppnade maskinen och tog ut tröjorna insåg jag att han nog inte kommer tycka att det var jättebra att jag tvättat hans tröjor. Han kommer nog inte bli riktigt så glad som jag trodde.

Jag är helt säker på att det stod 30 grader på tvättrådet.
Men i alla fall då måste man ju dubbelkolla sig själv.
Och det stod faktiskt så. Trettio grader.

MEN.
Lite under trettiograders-baljan så stod det med
pyttepyttepyttepyttepyttepyttepytteliten text
"maskintvätt endast med ullprogram"

-Vill dom att man ska göra fel..?
Det kallas väl teknisk psykologi när man gör sånt där...ni vet några som sitter där och tar fram instruktioner som ska vara lätta att följa. Som tex bruksanvisningar, eller att man lätt ska förstå, bara genom att titta på fjärrkontrollen, hur man byter kanal eller höjer volymen.
De har säkert pluggat många år på nån fin högskola och har säkert doktorerat.

Jag anser i alla fall att dom misslyckats med tvättrådet.
Eller kanske dom aldrig anlitades av företaget som gjorde tröjan.
Inte vet jag.

Men nu vill jag vara en positiv människa så jag säger bara att jag tror det finns en stor utvecklingspotiential inom området.

Det kan vara så att jag måste lära mig att läsa lite mer noggrant på tvättrådet.
Men det är fjärde gången, nu så jag vet inte om det kommer gå.

MEN.

Det kan också vara så att det vilar det någon slags förbannelse över tvättmaskinen, kanske universum försöker säga mig att  jag inte ska tvätta Fredriks kläder. Kanske Fredrik får börja sköta sin egen tvätt.

Blir lite av en "win win situation" faktiskt.

Till vänster Frejas tröja. Hon är 2 år.

Friday, August 12, 2016

Sock-memory för helvete !

Jag vet inte om ni är jätteintresserade, men i alla fall.

Det har blivit så att det fallit på min lott att ansvara för tvätten här i familjen.
Jag förstår inte riktigt varför egentligen, det bara blev så.
Och vi är fem i familjen. Så. Det är i stort sett det enda jag gör på min lediga tid.
Jag brukar börja med att samla ihop tvätten från diverse olika ställen.
Sen lägger jag den i tvättkorgen och bär ner till tvättstugan.
Antecknar ni ?

Sorterar.
Tvättar.
Torktumlar.
Hänger tvätt.
Viker tvätt.
Bär upp tvätt.
Börjar om.

Det har ju varit sommar. Och jag hade sparat sock-högen sen i våras.
Jo det är sant, jag hade det. För vi använder inte jättemycket sockar på sommaren.
Jag tänkte att nån magisk natt kanske dom parar ihop sig själv.
Bibbidi-babbedi (fucking) doo.

I alla fall. Det var ganska många.
Sockar alltså.
Och Fredrik har nästan bara svarta sockar.
Och då tänker ni men å vad lätt.
Men nej. Dom är svarta. Men ändå olika.

Olika längder.
Olika långa muddar där upptill.
Lite olika småsmå tryck.
Lite olika svarta färger.
Lite olika material.

Man blir förvånad över hur många olika varianter av svarta sockar det faktiskt finns.
Och det är inte min favorit sysselsättning det där.
Så jag försökte muta ungarna.

-Å, vad kul ni kan spela sock-memory.
...
-Ni får pengar.
...

Ingen var intresserad. Jag fick göra det själv.
Och jag blev nästan galen.
Det blev jag faktiskt.

Det har vid något enstaka tillfälle hänt att jag lagt alla svarta sockar i en hög i Fredriks låda.
Utan att para ihop en enda.
Ja jag vet. Badass.

Men då blir han galen istället.


I fucking hate sock-memory

Wednesday, August 10, 2016

Inte balla ur

Sockerfritt dag tre.

Jag hade lovat mig själv att jag skulle göra detta efter semestern.
Och sen hade jag vid ett svagt tillfälle lovat. På en fest. Efter två glas vin...eller tre jag minns inte riktigt...att nästa år vid samma tid skulle jag vara 15 kg lättare.

Och jag kände när jag gick runt i fula bikinitrosor på Mallis att det var dax.
Och jag skulle verkligen vilja slänga mina gravidbyxor nu.
Men det är dom enda sköna byxorna jag har.
Vanliga byxor gör liksom kroppen till en åtta.
Inte att förväxla med timglas-figur.
Utan mer som siffran åtta som väller över upptill och nedtill.
Klämmer åt.

Vid två tillfällen fått frågan på jobbet av patienter jag vårdat, de undrar när bäbisen kommer.
En var dement och den andra förståndshandikappad.
Det är väl dom som brukar vara ärligast.

Så. Jag kämpar på.

Inte balla ur nu.

Beach 2017 närmar sig.
Och tänderna mår bättre utan socker.
Och kroppen mår bättre.
Och tänk vad pengar man sparar.

Men kvällarna.
Jag skulle kunna döda för en Marabou schweisernöt.

Inte balla ur.



Saknar...

Monday, August 8, 2016

Saker som hände på semestern

Vi har varit på Mallis.

Det var bra.
Det mesta.
Det är några saker jag kommer ihåg lite mer.

Som till exempel att mina favorit bikinitrosor tydligen hade ett parti med väldigt tunt tyg där bak.
Inget jag märkt själv, men Fredrik informerade mig på kvällen.

Fredrik:
-Jo du, det var nästan som att dina bikinitrosor var lite genomskinliga där bak idag..
Jag:
-???

Fredrik tyckte inte det var så farligt.
Jag höll inte med. Inte alls.

Det är sådan information man vill ha omgående. Tror inte folk var jätteintresserade av att kolla in skåran mellan mina skinkor medan jag jagade Freja runt poolen. Och jag var inte så intresserad av att visa upp den heller. Så jag slängde dom. Bikinitrosorna. Det var en sorgens dag, för det var mina favvo. Men alternativet var otänkbart. Sen hade jag bara ett par till. Reserverna. Inte mina favoriter. Plan B är ju sällan bra. Ett dåligt substitut bara.

Så.
Fick ha fula osköna badtrosor resten av veckan.
Men vad gör man.
Det var nödläge.

Den andra grejen jag kommer minnas lite extra är att barnen fick magsjuka.
Jag misstänker starkt hotellets buffé.
Sen hade vi inte med oss handsprit i år.
Den hade jag glömt.
Det kommer inte hända igen.
Dagen innan vi skulle hem spydde bägge barnen.

Hurra.
Som att vinna på dagens dubbel.
Fast tvärtom.

Det var nästan så att vi inte höll på ta oss hem, men vi satt där på flyget med kräkpåsar i väskan och höll tummarna allt vi kunde. Och tydligen så funkade det för vi klarade oss, behövde endast byta tre diarré-blöjor på Freja.
Kändes seriöst som att vinna högsta vinsten.

Men i övrigt har vi har haft det fint på semestern.
Vi ska åka nästa år igen.
Med nya bikinitrosor och handsprit.



Sunday, August 7, 2016

Mina små parasiter

Vissa saker kan man inte lära ut. Nä. Vissa saker måste man lära sig i Livets Hårda Skola.
Som till exempel det här med att barn kostar pengar.

Det fattar man ju.
Man är ju inte dum i huvudet.
Men egentligen f.a.t.t.a.r man det verkligen inte förrän man står mitt i skiten.

För varje år blir det lite dyrare.
Först är dom nöjda med ingenting för dom leker ändå helst med sånt som vi håller på med som fjärrkontrollen till teven och mobiltelefonen.

Men sen.
Sen ska det laddas ner appar på mobilen som bara kostar trettiofem kronor.
Barbiedockor.
Hoppskor.
Sparkcykel.
Och Ben & Jerry glass.

Och sen måste dom alltid stanna vid den där lilla tugummi automaten på Ica.
Och dom går inte därifrån förrän dom får en krona, eller en tia för att dom vill ha en sån där slemmig slime-arm som man kastar lite här å där.

Det blir dyrt när man lägger ihop.

Och sen när de sen börjar vilja ha egna mobiltelefoner och TV på sitt rum är man illa ute.
För det är då det börjar bli dyrt. Och man vill ju ge barnen det dom vill ha.
Men ibland måste man sätta ned foten.
Som till exempel när Agnes ville ha en hundvalp för 18.000.-.

-Men mamma jag kan spara.
Snällasnällasnällasnällasnällaaaaaaaaa maaammmaaaaaaaaaaaa..
Hon kan hålla på sådär hur länge som helst.
Man måste stänga öronen.
Fast det finns inget som heter att man stänger öronen.
Så tillslut blir man galen istället.
Så då säger man bara -Jo men gör det då.
Det kommer ta cirka 972 veckor med din veckopeng på 20 kronor.
Och förresten så är det är ändå mina pengar.

Sen äter dom upp mitt godis. Som jag sparat. Och gömt.
Men det spelar ingen roll hur bra man gömmer. Nej, dom är som små blodhundar.
Och sen är det bara borta. För alltid. Eller i alla fall tills man varit på Ica igen. Men om man vill vara helt säker på att hinna vara med på godiset så är det bäst att man äter upp det i bilen på vägen hem.

Och den äldsta hon behöver smink, kläder och hårfärg.
Dom grejerna är inte gratis.
Och månadspengen är lite som en piss i Missisippi eller en fis i rymden.

Sen behöver hon verkligen en moppe, för hon fyller 15 snart och cykla är tydligen för jobbigt...men om inte det går så går det bra med en EPA också.

Och hon tar mitt smink, så att jag måste åka till jobbet utan ögonbryn.
Eller det är inte det att jag inte har några ögonbryn.
Dom är bara väldigt ljusa.
Och hon tar min ögonbrynspenna.

Freja är ganska billig i drift. Än så länge. Hon är två. Hon kör fortfarande runt med min dockvagn från 1972 och är helnöjd.

Men det är bara att inse att ekonomiskt är det en ren förlustaffär med barn.
Lite som att kasta in pengarna i ett stort svart hål.

Men jag älskar dom ändå. Mina små parasiter.

Damn you, Ben & Jerry.