twingly statistik

Monday, November 19, 2012

Ett öga blått.

Mamman i familjen vaknade i morse med ett blåöga.

Starka misstankar riktas mot femåringen i familjen som sen tidigare är känd för sina vilda "kickboxing-moves by night". Mamman, som förmodligen redan varit halvt medvetslös av trötthet har inte märkt av det intensiva fotarbetet och bara fortsatt sova, för att sedan vakna upp till en lite färggladare Måndag.



Friday, November 16, 2012

#Helvetes.jävla.skit#

Jag hade ju bestämt mig för att det INTE skulle bli några omtentor. Vet inte vad som hände men när jag loggade in på preliminära resultat tidigare idag så står det ett fett U och stirrar mig rakt i ansiktet.

Läkemedelsräkning-Underkänd!

Och jag som trodde att jag hade kastat matteboken i väggen för sista gången. Misstänker att det kan bli någon mer flygtur nu. Och vad värre är att det kan bli + 2 tentor till att göra om, då resterande tentor inte blivit rättade ännu och två av dessa inte kändes så jättebra. Det är alltså bara att bryta ihop och försöka komma igen.

Blir till å avreagera sig med intramuskulära injektioner på praktiken på måndag. Tills dess är jag bitter.


???



Hit the books again.

Sunday, November 11, 2012

Inget för blyga.

Stick-labb hela dan i fredags, injektioner. Subcutant, då man sticker in i fettet, och sen intramuskulärt vilket betyder att man sticker genom fettet in i muskeln. Övade först på skumgummi och sen på rump-atrapper. Sen var det dags för att sticka skarpt på kompisarna. Två stick. Att hålla i en supervass nål och veta att man ska sticka in den i någon annan har en aning pulshöjande effekt, jag lovar. Det gäller att vara stadig på hand och inte skaka loss allt för mycket, då blir det inte bra.

Men först hänga ut min uttänjda tvåbarnsmage för att få ett stick rakt in i fettet, och sen ner med brallan för att få ett stick i rumpan. Detta i ett klassrum med elva andra studenter och två lärare, så att vara blyg var inte ett alternativ. Valde dock skylande kläder med omsorg och övervägde dubbla trosor. Men det gick bra, kicken att sedan få sticka själv och klara av det övervägde allt det jobbiga.

Och äntligen börjar jag känna mig lite som en riktig sjuksköterska.


Sen blev det bowling med klassen. Upptäckte en ny sida hos mig själv, jag suger på bowling. Förrutom det så var det kul att träffas utanför skolan. Drack drinkar, åt god mat och gjorde mitt bästa för att dansa loss till musik jag aldrig hört.

Här kommer lite bilder från kvällen:





Imorgon dags för nya utmaningar då min första längre praktik på vårdcentral startar. Bring it.


Tuesday, November 6, 2012

Lite naket...

På fredag är det dax för injektioner på skolan. Intramuskulära och subkutana. Och våran lärare har  redan nu varnat oss att det kommer bli lite naket.

Det kan hon glömma. Finns inte en chans att jag kommer flasha min slappa röv inför hela klassen.












Monday, November 5, 2012

Konsten att överleva ett barnkalas.

Julia har fyllt elva och ska ha kalas med tema halloween, tio elvaåringar ska alltså komma på kalas. Vad gör man ? Ryska posten är inte ett alternativ, så istället låter man dom överdosera tårta och Coca-cola sen ställer man in dom i ett mörkt rum där dom får gissa innehållet i några skålar man lagt diverse slemmiga saker i som gröt och råa ägg. Och lagom tills sockerkicken slår till ordentligt får dom linda in varandra i toalettpapper, och sen om man orkar kan dom få dansa lite limbo under skur-moppen.

Innan det spårar ur helt slår man på en film och ställer fram en skål med chips, då sitter dom förhoppningsvis still en liten stund.

Sen är kalaset slut och alla trötta mammor och pappor får ta sig en treo och lägga sig i soffan. 
Uppdrag utfört. Ett år tills nästa gång.













Friday, November 2, 2012

Ett gammalt hundhjärta.


Våran hund Tyson, han fyller 10 år i år, dvs 70 hundår, då är man en gammal gubbe enligt mig. Det var väl ingen som trodde han skulle bli så gammal, allra minst jag. Men han verkar vara lite som en katt... Han har nämligen överlevt avslitet korsband och ledband, bukspottskörtelinflammation, allergiska reaktioner, opertaioner och till och med fått en dödsdom av veterinären för några år sedan. Men han kommer alltid igen.

För ett tag sedan trodde jag faktiskt att han skulle överleva oss alla. Men nu har hundskrället gått och fått blåsljud på hjärtat., så nu vet jag inte längre och det känns sorgligt. 

Vi var inte jättekompisar jag och Tyson i början. Jag tyckte att han var en alldelens för hoppig och hårig boxer som dregglade för mycket och tvättade sig för högt och spydde på mattor. Och sen tuggade han jämt sönder ungarnas cykelhjälmar. Men åldern tar ut sin rätt även för en hund, han hoppar inte lika mycket nu och sover lite mer än förr. Han tuggar inte heller lika mycket cykelhjälmar nu för tiden, men det är för att jag lärt mig att man inte får lägga fram dom sådär smaskigt på golvet.

Men ändå fast han är sådär jobbig som bara en boxer kan vara, så är han så glad och snäll att man inte kan låta bli att tycka om honom trots allt, och nu camperar vi ihop varje sommar, jag i solstolen och han på gräsmattan. I tyst samförstånd. Och ibland när han inte vill äta räcker det med att jag sätter mig bredvid honom medans, då äter han som en häst.

Och ibland kan det oxå hända att jag kommer  på mig själv med att prata bäbis-språk med honom typ: Lillabubben du e så göllli, jooo de e du bubben. Whats up with that???

Kärlek kanske...



Det kommer att bli tomt utan honom. 


För vem ska nu vakta busken och jaga sig blodig på igelkottar om somrarna? Vem ska lägga svansen i Julias dator när hon surfat för länge? Vem ska hålla mig sällskap i solstolen och på stranden i stugan? Vem ska spy på gräsmattan, dreggla ner köksgolvet och trampa runt med smutsiga tassar ? Vem ska snappa efter fåren på landet  och vem ska hälsa mig Godmorgon varje morgon med en blöt nos och viftande svans? 

Men nu hoppas vi ju att han får vara hos oss ett litet tag till innan det är dags. 16 November är ultraljud bokat på Tysons gamla hundhjärta.












...och vem ska ligga som en grillad kyckling i hundbädden när men kommer ner för trappan på morgonen ?










Thursday, November 1, 2012

Ordbajsar.

Jag har ju haft två tentor i veckan och det har väl kanske inte gått som planerat skulle man kunna säga. I måndags tentade jag av inget mindre än; farmakologi, läkemedelsräkning, syra-basbalans, njurar, smärtfysiologi och vätskebalans. Summerar här nedan hur det kändes veckan innan tentan:

#Det.är.mycket.nu#

Det var svårt. Och mycket. Jäääävligt mycket. Inte gör det saken lättare att läraren inte bara pratar medicinska termer, utan också engelska. Med indisk brytning. Grattis. Det är hans fel.
Jag är en dålig förlorare så måste ju skylla på någon, det är så det funkar. Lärarens fel alltså.

Kan kanske med lite tur klara mig på ett hårstrå, men tror dessvärre att det kan bli en liten omtenta på njurar och farmakologi. Gick inte att ordbajsa på de ämnena tyvärr.

De gick det däremot att göra på den vi skrev idag. Omvårdnad. Men det är inte säkert att det hjälper mig så mycket. Ordbajseriet alltså, bara hoppas på att respektive lärare har en generös dag när de rättar mina tentor.

Summerar här nedan känslan när jag läser igenom tentafrågorna idag:

#fan#

Här kommer förresten en fråga från tentan; Vad heter cirkeldiagram på engelska ? Men ursäkta mig har jag missat nått? Det var väl inte statistiska centralbyrån jag skulle jobba på sen..?

Det tar ca: tre veckor för lärarna att rätta tentorna, tills dess får jag leva i ovisshet. Men vi ses förmodligen snart i en tentasal nära dig. Närmare bestämt den 18:e December. God-jul.

Lite bilder från utbildningen:












Ja. Det är en lösrumpa. Det är sånt vi pysslar med på dagarna.

Monday, October 29, 2012

Den lilla gryningshästen.

…levde för 60 miljoner år sedan och hade fyra tår !!!!!

Innan jag kom in på Sjuksköterskeprogramet läste jag in lite ämnen på komvux. Här kommer ett inlägg skrivet för nästan ett år sedan:

Suttit med näsan i naturkunskaps boken i flera veckor nu, den lilla gryningshästen är bara en av många saker jag lärt mig (skönt namn by the way, undra vem som kom på det och varför…? sprang han möjligtvis omkring på sina fyra små tår i gryningen? Och hur kom dom fram till de?? Finns säkert nån bra förklaring) 

Att han hade fyra tår har man i alla fall konstaterat genom fossiler…det med gryningen måste jag få  återkomma om.

Jag har oxå lärt mig en massa krånliga namn på celler och proteiner osv.  Pluggade som en blådåre på allt om kroppen, celler, dna  och matsjälkning…-visste ni att man sväljer ner en liter saliv varje dag…hur äckligt låter inte de !!! Fast egentligen är det bra…fast varför har jag glömt.. I varje fall, hade pluggat ALLT om kroppen och dess funktioner också kommer det en fråga om 2 st 21 dagar gamla björkar !!!! Hur tänkte dom nu då ???  Jag hade inte läst just den texten, trodde inte den var sååå viktig…

Men tillbaka till de där med fossiler, som dom hittar i olika lager av berggrund och kan fastställa lite om hur livet på jorden såg ut  för flera tusen år sen…jag tänker såhär, om vi spolar fram bandet lite…säg sådär några tusen år eller mer skulle detta då vara ett möjligt senario:

Här ser vi nu en primitiv homo sapiens från ca år 2000 ef. kr.  Detta är en kvinna i ca 25-års åldern, man kan tydligt se här att bröstvävnaden består av ett geleliknande matrial, vi har även hittat andra exempel från ungefär samma tidsera med samma matrial  i området  mun och läppar…??? Det lär jag ju aldrig få veta men lite kul ändå..istället för ett skellettet från t-rex hittar dom en välbevarad BMW X6a eller varför inte en  älg med två tår…en liten gryningsälg som springer mot solen…

                                                                        
   Den lilla grynningshästen gör entre…



Saturday, October 27, 2012

OS 1976.


Varje födelsedag bjuds alltså en hel massa människor på tårtkalas i Mormor och Sörens stuga. En gång på våren och en på hösten. Menyn är stående, ALLTID smörgåstårta. Det kan vara farligt att ändra.

Oftast kommer det samma människor. Först har vi Bill han har skrivit en egen bajs-visa som han alltid sjunger. Och fast vi har hört den så många gånger förr så skrattar vi alltid så vi håller på att kissa på oss. Sen har vi Maj hon är gift med Bill. Hon sitter alltid med ett tålmodigt leende på läpparna när Bill drar igång med sin gitarr, jag undrar vad hon tänker..kanske tar hon en mikrosömn eller nåt...eftersom hon hört bajsvisan sååååå många gånger förr.

Varje gång kommer också en skojjig tant, hon blir tokigare och gaggigare för varje år. Hon kallar sig själv för pelikanen, varför är det ingen som vet. Hon drar en massa barnförbjudna skämt och dricker vin.
Alla som är där kan alla hennes repliker utantill och vet precis vad hon ska säga nästan hela tiden. Här kommer några av hennes (återkommande) repliker:

1. Nä nu ska jag gå hem och räkna sönerna. ( Hon har inga barn )
2. Nu ska jag ner och doppa torvan ! ( när hon ska bada)
3. Jag mår som en pelikan!

"Hitler" heter egentligen nåt annat men kallas så av "pelikanen" som han oxå är gift med.  Han avslutar alltid hennes meningar med ..men nu är du TYST!

Ibland blir det pinsamt.

Sören försökte en gång med avledande manöver när det höll på att spåra... detta hände:

S- Har du sett vad fint syrenbusken blommar ?
- Va?!'
S(igen)- Syrenbusken  har du sett vad fin den är ?
- Va....vilken buske?..................är det den bredvid brunögat du menar?
Då ville "Hitler" åka hem.

Och detta är bara ETT exempel på hur det kan bli...
Sen har vi K och M...trevliga men M blir sur när K dricker för mycket sprit.
Åsså Mamma och Sören som alltid kärleksfullt tvingar alla att äta mera smörgåstårta. Sören kan inte lämna mat...nåt sen han var liten, han äter ALLTID tills han blir svettig och får hjärtklappning. Bara.det.blir.tomt.på.tallriken.

Det får mig att undra hur jag själv kommer bli när jag blir gammal...kommer jag oxå fortfarande bli sur när Fredrik dricker för mycket sprit, eller alltid bjuda på samma mat och sjunga bajsvisor på kalas. Kommer Fredrik
skämmas lite för mig och ge mig ettt mindre smickrande smeknamn ? 

Nä, jag vet inte hur de blir men jag vet hur jag VILL att det ska bli.
Jag och Fredrik sitter i Holken i varsinn gungstol håller varanndra i handen och pratar om svunna tider. Vi har en massa barnbarn. 

Och på gården blommar syrenbusken som aldrig förr.












Passade på att låna Sörens jacka ifrån vinter OS 1976 när jag gick ut med hunden. En blågul jacka med ett svart bälte i midjan som mest såg ut som ett säkerhetsbälte från ett flygplan. Väldigt retro.

Fråga mig inte var han fått tag på den.




Friday, October 26, 2012

Krokodiljägaren-Luleåstyle.


Det finns ett hemligt ställe. Dit åkte vi i somras. Jag, mamma, Sören och Tyson. Man får gå en bit i skogen, sen kommer man dit. En hel skogsbacke full med orkideér som bara växer där, i det vilda. Underbart vackert. En magisk plats. Tydligen så finns det folk som försökt gräva upp en tuva för att plantera hemma, men se det går inte, dom bara dör. Själv tycker jag dom är vackrast där dom står.

Lite drama hann vi med oxå. Tyson ramlade först i ån och hamnade under vattnet, men sen simmade han iland. Blöt och förskräckt.  Sen vägrade han gå i närheten av ån. Jaha, och sen nosade han rätt på en huggorm. Han förstår ju inte bättre. Trodde väl det var något man kunde leka med. Tur att Sören var med. Han fattade direkt vad det var som T stod och nosade på i gräset. Jag är så grymt imponerad av att han bara plockade upp ormen i svansen och kastade ut den i skogen. Vilken hjälte.








Saturday, October 20, 2012

6 september 2011.



Den 6:e September ringer telefonen på jobbet, jag har precis kommit tillbaks från en två veckors semester på Cypern, känner mig utvilad och full av energi. Kvinnan i andra änden presenterar sig som sjuksköterska och hon har något tråkigt att berätta.

Din pappa har gått bort imorse säger hon, jag hör någon som gråter. Det låter konstigt. Inser sen att det är jag som gråter och skakar okontrollerat. Hör mig själv ifrågasätta vad som hänt, han var ju så pigg, inte alls sjuk.  Kristina som sjuksyster heter svarar så gott hon kan, men det kan inte vara så lätt då jag inte lyssnar utan bara fortsätter fråga samma frågor om och om igen medans jag gråter hysteriskt med en röst jag inte känner igen. Händerna skakar.

-Jag måste gå nu, hör jag plötsligt mig själv säga mellan hulkningarna. -Men Anna..börjar Kristina...men jag orkar inte prata, vet bara att jag måste ta mig där ifrån, och de så fort som möjligt. Reptilhjärnan skriker -Fly !
Lämnar stackars Kristina hängande i luren.

Tack och lov för underbara arbetskamrater och vänner som ställer upp när det gäller. Fixar så att jag slipper köra bil hem, kramar om mig och lyssnar. Hjärnan har liksom slutat fungera, glömmer bort telefonnummer och kan inte inte manövrera mobilen. Sitter bara och stirrar på namnen utan att se vad som står där. Jag är på stand-by.
Ringer mamma, hon vet redan, ringer Fredrik som oxå vet och är på väg hem. Ringer min bästa vän Nina. Hon kommer direkt. Står på parkeringen och väntar på Nina, tårarna rinner. Bryr mig inte om att folk som går förbi undrar. Tänker inte en sekund på att jag faktiskt skulle kunna sätta mig i bilen. Nina kommer, vi kramas. Jag vill åka till pappa direkt, det känns viktigt för mig. Pratar med personalen och det går bra att vi kommer på en gång. Nina kör.

Pappa har somnat in hemma i sin säng, han bodde på ett dyngnet-runt-servicehem och flickorna som jobbar där hade tittat till honom vid sjutiden på morgonen,hjälpte honom med snarkmasken som han har, då var allt bra och han hade bett om ett glas apelsinjuice. Vid nio var han död. Jag och Nina är där vid halv elva,  jag är nervös. Har aldrig sett en död människa förut, men känner att det här är något jag måste göra.

Det är tyst i lägenheten. Pappa ligger nerbäddad i sin säng med händerna vilandes på magen. Ett ensamt ljus brinner på nattduksbordet. Det är stillsamt vackert.

Pappa är fin, han sover bara. Så ser det ut, lägger handen på hans händer, dom är fortfarande varma.
Blir sittande en stund vid hans sida, säger att jag är där och ber om ursäkt för att jag inte var den allra bästa dottern alltid. Hoppas han förstår.

Om jag sitter här ett tag till kanske han vaknar är känslan. Jag stryker hans arm och undrar vart han är nu.

I himlen är pappa frisk och stark, ingen MS , ingen rullstol och inga andra hjälpmedel. Han är solbränd och ler. Han drejar krukor och drar halvtöntiga skämt med glimten i ögat, han berättar sagor om Trumeluns för alla barn, precis som han gjorde för mig när jag var liten. Han sitter i solen och röker pipa. Han är lycklig.

Jag säger farväl, vi ses sen pappa.






Kärlek.


VM i gnäll och tjat går av stapeln hos oss varje morgon klockan halv åtta, och sen har vi reprisen vid femtiden på eftermiddagen. Kan ibland bli lite smått tröttsamt att höra sig själv som en papegoja fråga för femtioelfte gången om ni har borstat tänderna. Eller klätt på er, för annars åker jag till dagis/skolan utan er.
-Ha, ha som om det någonsin skulle hända.

På eftermiddagen, efter hämtning från dagis/fritids så steker man några trötta fiskpinnar till middag, för att man varken har fantasi eller ork att hitta på något annat kulinariskt (förutom på fredagar, för då blir det tacos), sen börjar det om med tandborstning, och sen klädbestyr i bakvänd ordning, tillhörande med det obligatoriska tjorvet om att man inte vill stänga av datorn, borsta tänderna eller gå och lägga sig för den delen heller. Och sen när man äntligen fått ner alla i sängarna, efter att ha läst ”Totte badar”, som man för övrigt kan utantill, då, precis när man ska släcka lampan, då blir någon alltid hungrig, törstig eller bajsnödig. 

Eller allt på en gång.

Jag hör mig själv som en bandspelare på repeat kvällen igenom, med fraser som: ställ undan tallriken, har ni borstat tänderna, tvättat händerna, avsluta det du håller på med på datorn, stäng av tv:n. Nu måste ni tvätta tänderna…
-Ha, ha mamma, du sa tvätta tänderna!

Ja, jag vet man slutar liksom tänka. Bara för att man är så trött på sig själv och sitt evinnerliga tjat. Kopplar på autopiloten för en stund, då kan det bli sådär. Men det finns en bra anlednig till allt det där tjatet, och den kanske inte alltid är så lätt att förstå när man är fem och elva år. Men så smånigom kommer ni förstå, det vet jag. Det är av kärlek och faktiskt det bästa jag gör. Även om jag blir trött på att höra mig själv tjata, så skulle jag aldrig vilja vara utan det.


Jag älskar er ända till månen och tillbaks igen! Puss från mamma.







Dr Google.


Hur många här har googlat sina krämpor? Handen på hjärtat nu…
Jag googlar ALLT som har med det att göra. Och då menar jag oxå allt. Det kan vara allt ifrån magont till ledvärk eller konstiga utslag. Men jag måste höja ett varnande finger här. Har du minsta lilla hypokondri-tendens så säger jag bara -Don´t do it ! För oftast så har man något livsfarlig sjukdom som cancer, det kan oxå vara köttätande mördarbakterier eller någon annan obotlig shit…det gäller att kunna sålla. Annars får du låta bli.

Men jag tänker att det borde vara f-n så mycket lättare att vara läkare nuförtiden med internet. För oftast så har patienten ifråga (läs jag) redan googlat alla symptom och kommer väl förberedd med en lång lista på möjliga diagnoser. Bra eller dåligt ? Man får tycka vad man vill.

Men nu ska jag berätta vad som hände när jag INTE googlade. För tre år sedan fick jag irrit. Och för er som inte vet vad det är så kan jag tala om att det är inflammation i regnbågshinnan, och det gör förjävlaont. Vaknade en morgon och var knallröd i mitt vänsteröga, aha ögoninflammation tänker jag nu, men ingen geggamojja dock, vilket jag tyckte var lite konstigt. Åkte i alla fall till vårdcentralen där läkaren tog sig en snabb titt för att sedan skriva ut salva mot just ögoninflammation.

Vaknade dagen efter och var ännu rödare i ögat  (hur nu det var möjligt). In på jouren, där blev jag lite mer tagen på allvar och läkaren, en ny, tittade på mitt öga i ett jättestort mikroskåp för just ögon. Efter ett tags funderande så får jag veta att jag har minsann fått en repa på hornhinnan. Ny salva, och sen hem. På morgonen dagen efter står jag och grinar av smärta framför spegeln. Kan inte ens öppna ögat, är ljuskänslig och hela huvudet känns som om det ska sprängas i en miljon bitar.

Jag vet att jag tänker att detta inte alls stämmer, men jag har ju varit till två olika läkare. Kan dom verkligen ha fel bägge två. Och inte ens nu googlar jag.

In på jouren igen, och NU mina vänner får jag en akut-remiss till ögon på Sunderby sjukhus. Inte en dag försent. Väl där fastställer ögonläkaren diagnosen direkt. Vilken lättnad. Får salva som ska droppas i flera veckor, annars kan tydligen pupillen växa fast i ögat på nått sätt…WTF ! Av salvan blir pupillen dessutom stor som ett tefat och jag ser inget, bara en massa sudd. Får sitta och blunda som värsta fyllot med ena ögat om jag ska se något. Men det blir oxå bättre nästan direkt.

Jag tror att jag helt enkelt blev ett offer för uteslutningsmetoden, tyvärr tror jag inte de är helt ovanligt. Man kan ju läsa om det i tidningen varje dag. Jag förstår att det inte kan vara lätt att vara läkare och jag hyser den allra största respekt för den yrkesgruppen. Men jag hoppas i alla fall att man kan ta lärdom av när det blir sådär fel och då menar jag inte bara i mitt fall.

I alla fall, sen dess googlar jag allt, för säkerhets skull. Dom kan få tycka att jag är världens jobbigaste patient men alltid lär jag dom något, för på min lista kan det nämligen stå något konstigt  jag googlat fram, som dom aldrig hört talas om. Och då när jag går ut ur rummet är jag helt övertygad om att dom oxå googlar litegrann.


Ha, ha jag provar fula bågar...
                                 


Garage med extra allt.


Sörens garage är ett kapitel för sig, och måste därför tillägnas ett alldelens eget blogg inlägg.
Stugan som vi kallar det, är egentligen Sörens föräldrahem. Där har han bott i hela sitt snart 64-åriga liv. Jag vet inte om garaget funnits riktigt lika länge men jag lovar att det är väldigt många års sparande som camperar där inne. Lådor, skåp, krokar och fack. Ikeas förvaringssystem är en fis i rymden jämfört med detta ! För här uttnyttjas varendaste centimeter och varje liten spik maximalt.

Vad du än behöver så trollar S fram det. -Problemet är bara att jag börjar glömma bort vart jag lagt vissa saker, säger Sören. Men det kan man knappast klandra honom för. Garaget är som en pizza med extra allt eller en superduper burgare deluxe med alla tillbehör. Allt finns här...någonstans. För Sören kan nämligen inte slänga något, det är emot alla hans principer. Så därför sparas allt från gamla telefoner (även de trasiga), små muttrar, sladdar eller gammal målarfärg i syftet "bra att ha en annan dag". Det är lite som en religon faktiskt.

Han tar oxå alltid rätt på skruvar och annat jox som han hittar. För att stoppa i garaget. Han behöver aldrig gå på Claes Ohlson, för han har ett alldelens eget litet gubbdagis hemma på gården. Däremot skulle han kunna konkurrera ut dom när som helst. Jag är precis tvärtom, jag rensar och kastar lite för mycket och lite för snabbt. Sen ångrar jag mig. Och då är det försent. I Sörens garage är det aldrig försent. Här får allt en andra, tredje och fjärde chans att komma till användning. Och det gör det oxå. Han har lagat cyklar, solstolar och diverse andra saker som jag annars bara skulle ha kasta och köpt nytt.

Han tar recycling till en helt ny nivå utan att ens veta om det. Nån borde ge honom ett pris för det. På riktigt.

Om man inte hittar det här så finns det inte någon annanstans heller.