Den lilla gryningshästen.

…levde för 60 miljoner år sedan och hade fyra tår !!!!!

Innan jag kom in på Sjuksköterskeprogramet läste jag in lite ämnen på komvux. Här kommer ett inlägg skrivet för nästan ett år sedan:

Suttit med näsan i naturkunskaps boken i flera veckor nu, den lilla gryningshästen är bara en av många saker jag lärt mig (skönt namn by the way, undra vem som kom på det och varför…? sprang han möjligtvis omkring på sina fyra små tår i gryningen? Och hur kom dom fram till de?? Finns säkert nån bra förklaring) 

Att han hade fyra tår har man i alla fall konstaterat genom fossiler…det med gryningen måste jag få  återkomma om.

Jag har oxå lärt mig en massa krånliga namn på celler och proteiner osv.  Pluggade som en blådåre på allt om kroppen, celler, dna  och matsjälkning…-visste ni att man sväljer ner en liter saliv varje dag…hur äckligt låter inte de !!! Fast egentligen är det bra…fast varför har jag glömt.. I varje fall, hade pluggat ALLT om kroppen och dess funktioner också kommer det en fråga om 2 st 21 dagar gamla björkar !!!! Hur tänkte dom nu då ???  Jag hade inte läst just den texten, trodde inte den var sååå viktig…

Men tillbaka till de där med fossiler, som dom hittar i olika lager av berggrund och kan fastställa lite om hur livet på jorden såg ut  för flera tusen år sen…jag tänker såhär, om vi spolar fram bandet lite…säg sådär några tusen år eller mer skulle detta då vara ett möjligt senario:

Här ser vi nu en primitiv homo sapiens från ca år 2000 ef. kr.  Detta är en kvinna i ca 25-års åldern, man kan tydligt se här att bröstvävnaden består av ett geleliknande matrial, vi har även hittat andra exempel från ungefär samma tidsera med samma matrial  i området  mun och läppar…??? Det lär jag ju aldrig få veta men lite kul ändå..istället för ett skellettet från t-rex hittar dom en välbevarad BMW X6a eller varför inte en  älg med två tår…en liten gryningsälg som springer mot solen…

                                                                        

   Den lilla grynningshästen gör entre…

OS 1976.

Varje födelsedag bjuds alltså en hel massa människor på tårtkalas i Mormor och Sörens stuga. En gång på våren och en på hösten. Menyn är stående, ALLTID smörgåstårta. Det kan vara farligt att ändra.

Oftast kommer det samma människor. Först har vi Bill han har skrivit en egen bajs-visa som han alltid sjunger. Och fast vi har hört den så många gånger förr så skrattar vi alltid så vi håller på att kissa på oss. Sen har vi Maj hon är gift med Bill. Hon sitter alltid med ett tålmodigt leende på läpparna när Bill drar igång med sin gitarr, jag undrar vad hon tänker..kanske tar hon en mikrosömn eller nåt...eftersom hon hört bajsvisan sååååå många gånger förr.

Varje gång kommer också en skojjig tant, hon blir tokigare och gaggigare för varje år. Hon kallar sig själv för pelikanen, varför är det ingen som vet. Hon drar en massa barnförbjudna skämt och dricker vin.

Alla som är där kan alla hennes repliker utantill och vet precis vad hon ska säga nästan hela tiden. Här kommer några av hennes (återkommande) repliker:

1. Nä nu ska jag gå hem och räkna sönerna. ( Hon har inga barn )

2. Nu ska jag ner och doppa torvan ! ( när hon ska bada)

3. Jag mår som en pelikan!

"Hitler" heter egentligen nåt annat men kallas så av "pelikanen" som han oxå är gift med.  Han avslutar alltid hennes meningar med ..men nu är du TYST!

Ibland blir det pinsamt.

Sören försökte en gång med avledande manöver när det höll på att spåra... detta hände:

S- Har du sett vad fint syrenbusken blommar ?

- Va?!'

S(igen)- Syrenbusken  har du sett vad fin den är ?

- Va....vilken buske?..................är det den bredvid brunögat du menar?

Då ville "Hitler" åka hem.

Och detta är bara ETT exempel på hur det kan bli...

Sen har vi K och M...trevliga men M blir sur när K dricker för mycket sprit.

Åsså Mamma och Sören som alltid kärleksfullt tvingar alla att äta mera smörgåstårta. Sören kan inte lämna mat...nåt sen han var liten, han äter ALLTID tills han blir svettig och får hjärtklappning. Bara.det.blir.tomt.på.tallriken.

Det får mig att undra hur jag själv kommer bli när jag blir gammal...kommer jag oxå fortfarande bli sur när Fredrik dricker för mycket sprit, eller alltid bjuda på samma mat och sjunga bajsvisor på kalas. Kommer Fredrik

skämmas lite för mig och ge mig ettt mindre smickrande smeknamn ? 

Nä, jag vet inte hur de blir men jag vet hur jag VILL att det ska bli.

Jag och Fredrik sitter i Holken i varsinn gungstol håller varanndra i handen och pratar om svunna tider. Vi har en massa barnbarn. 

Och på gården blommar syrenbusken som aldrig förr.

Passade på att låna Sörens jacka ifrån vinter OS 1976 när jag gick ut med hunden. En blågul jacka med ett svart bälte i midjan som mest såg ut som ett säkerhetsbälte från ett flygplan. Väldigt retro.

Fråga mig inte var han fått tag på den.

Krokodiljägaren-Luleåstyle.

Det finns ett hemligt ställe. Dit åkte vi i somras. Jag, mamma, Sören och Tyson. Man får gå en bit i skogen, sen kommer man dit. En hel skogsbacke full med orkideér som bara växer där, i det vilda. Underbart vackert. En magisk plats. Tydligen så finns det folk som försökt gräva upp en tuva för att plantera hemma, men se det går inte, dom bara dör. Själv tycker jag dom är vackrast där dom står.

Lite drama hann vi med oxå. Tyson ramlade först i ån och hamnade under vattnet, men sen simmade han iland. Blöt och förskräckt.  Sen vägrade han gå i närheten av ån. Jaha, och sen nosade han rätt på en huggorm. Han förstår ju inte bättre. Trodde väl det var något man kunde leka med. Tur att Sören var med. Han fattade direkt vad det var som T stod och nosade på i gräset. Jag är så grymt imponerad av att han bara plockade upp ormen i svansen och kastade ut den i skogen. Vilken hjälte.

6 september 2011.

Den 6:e September ringer telefonen på jobbet, jag har precis kommit tillbaks från en två veckors semester på Cypern, känner mig utvilad och full av energi. Kvinnan i andra änden presenterar sig som sjuksköterska och hon har något tråkigt att berätta.

Din pappa har gått bort imorse säger hon, jag hör någon som gråter. Det låter konstigt. Inser sen att det är jag som gråter och skakar okontrollerat. Hör mig själv ifrågasätta vad som hänt, han var ju så pigg, inte alls sjuk.  Kristina som sjuksyster heter svarar så gott hon kan, men det kan inte vara så lätt då jag inte lyssnar utan bara fortsätter fråga samma frågor om och om igen medans jag gråter hysteriskt med en röst jag inte känner igen. Händerna skakar.

-Jag måste gå nu, hör jag plötsligt mig själv säga mellan hulkningarna. -Men Anna..börjar Kristina...men jag orkar inte prata, vet bara att jag måste ta mig där ifrån, och de så fort som möjligt. Reptilhjärnan skriker -Fly !

Lämnar stackars Kristina hängande i luren.

Tack och lov för underbara arbetskamrater och vänner som ställer upp när det gäller. Fixar så att jag slipper köra bil hem, kramar om mig och lyssnar. Hjärnan har liksom slutat fungera, glömmer bort telefonnummer och kan inte inte manövrera mobilen. Sitter bara och stirrar på namnen utan att se vad som står där. Jag är på stand-by.
Ringer mamma, hon vet redan, ringer Fredrik som oxå vet och är på väg hem. Ringer min bästa vän Nina. Hon kommer direkt. Står på parkeringen och väntar på Nina, tårarna rinner. Bryr mig inte om att folk som går förbi undrar. Tänker inte en sekund på att jag faktiskt skulle kunna sätta mig i bilen. Nina kommer, vi kramas. Jag vill åka till pappa direkt, det känns viktigt för mig. Pratar med personalen och det går bra att vi kommer på en gång. Nina kör.

Pappa har somnat in hemma i sin säng, han bodde på ett dyngnet-runt-servicehem och flickorna som jobbar där hade tittat till honom vid sjutiden på morgonen,hjälpte honom med snarkmasken som han har, då var allt bra och han hade bett om ett glas apelsinjuice. Vid nio var han död. Jag och Nina är där vid halv elva,  jag är nervös. Har aldrig sett en död människa förut, men känner att det här är något jag måste göra.

Det är tyst i lägenheten. Pappa ligger nerbäddad i sin säng med händerna vilandes på magen. Ett ensamt ljus brinner på nattduksbordet. Det är stillsamt vackert.

Pappa är fin, han sover bara. Så ser det ut, lägger handen på hans händer, dom är fortfarande varma.
Blir sittande en stund vid hans sida, säger att jag är där och ber om ursäkt för att jag inte var den allra bästa dottern alltid. Hoppas han förstår.

Om jag sitter här ett tag till kanske han vaknar är känslan. Jag stryker hans arm och undrar vart han är nu.

I himlen är pappa frisk och stark, ingen MS , ingen rullstol och inga andra hjälpmedel. Han är solbränd och ler. Han drejar krukor och drar halvtöntiga skämt med glimten i ögat, han berättar sagor om Trumeluns för alla barn, precis som han gjorde för mig när jag var liten. Han sitter i solen och röker pipa. Han är lycklig.

Jag säger farväl, vi ses sen pappa.

---

Kärlek.

VM i gnäll och tjat går av stapeln hos oss varje morgon klockan halv åtta, och sen har vi reprisen vid femtiden på eftermiddagen. Kan ibland bli lite smått tröttsamt att höra sig själv som en papegoja fråga för femtioelfte gången om ni har borstat tänderna. Eller klätt på er, för annars åker jag till dagis/skolan utan er.

-Ha, ha som om det någonsin skulle hända.

På eftermiddagen, efter hämtning från dagis/fritids så steker man några trötta fiskpinnar till middag, för att man varken har fantasi eller ork att hitta på något annat kulinariskt (förutom på fredagar, för då blir det tacos), sen börjar det om med tandborstning, och sen klädbestyr i bakvänd ordning, tillhörande med det obligatoriska tjorvet om att man inte vill stänga av datorn, borsta tänderna eller gå och lägga sig för den delen heller. Och sen när man äntligen fått ner alla i sängarna, efter att ha läst ”Totte badar”, som man för övrigt kan utantill, då, precis när man ska släcka lampan, då blir någon alltid hungrig, törstig eller bajsnödig. 

Eller allt på en gång.

Jag hör mig själv som en bandspelare på repeat kvällen igenom, med fraser som: ställ undan tallriken, har ni borstat tänderna, tvättat händerna, avsluta det du håller på med på datorn, stäng av tv:n. Nu måste ni tvätta tänderna…

-Ha, ha mamma, du sa tvätta tänderna!

Ja, jag vet man slutar liksom tänka. Bara för att man är så trött på sig själv och sitt evinnerliga tjat. Kopplar på autopiloten för en stund, då kan det bli sådär. Men det finns en bra anlednig till allt det där tjatet, och den kanske inte alltid är så lätt att förstå när man är fem och elva år. Men så smånigom kommer ni förstå, det vet jag. Det är av kärlek och faktiskt det bästa jag gör. Även om jag blir trött på att höra mig själv tjata, så skulle jag aldrig vilja vara utan det.

Jag älskar er ända till månen och tillbaks igen! Puss från mamma.

Dr Google.

Hur många här har googlat sina krämpor? Handen på hjärtat nu…

Jag googlar ALLT som har med det att göra. Och då menar jag oxå allt. Det kan vara allt ifrån magont till ledvärk eller konstiga utslag. Men jag måste höja ett varnande finger här. Har du minsta lilla hypokondri-tendens så säger jag bara -Don´t do it ! För oftast så har man något livsfarlig sjukdom som cancer, det kan oxå vara köttätande mördarbakterier eller någon annan obotlig shit…det gäller att kunna sålla. Annars får du låta bli.

Men jag tänker att det borde vara f-n så mycket lättare att vara läkare nuförtiden med internet. För oftast så har patienten ifråga (läs jag) redan googlat alla symptom och kommer väl förberedd med en lång lista på möjliga diagnoser. Bra eller dåligt ? Man får tycka vad man vill.

Men nu ska jag berätta vad som hände när jag INTE googlade. För tre år sedan fick jag irrit. Och för er som inte vet vad det är så kan jag tala om att det är inflammation i regnbågshinnan, och det gör förjävlaont. Vaknade en morgon och var knallröd i mitt vänsteröga, aha ögoninflammation tänker jag nu, men ingen geggamojja dock, vilket jag tyckte var lite konstigt. Åkte i alla fall till vårdcentralen där läkaren tog sig en snabb titt för att sedan skriva ut salva mot just ögoninflammation.

Vaknade dagen efter och var ännu rödare i ögat  (hur nu det var möjligt). In på jouren, där blev jag lite mer tagen på allvar och läkaren, en ny, tittade på mitt öga i ett jättestort mikroskåp för just ögon. Efter ett tags funderande så får jag veta att jag har minsann fått en repa på hornhinnan. Ny salva, och sen hem. På morgonen dagen efter står jag och grinar av smärta framför spegeln. Kan inte ens öppna ögat, är ljuskänslig och hela huvudet känns som om det ska sprängas i en miljon bitar.

Jag vet att jag tänker att detta inte alls stämmer, men jag har ju varit till två olika läkare. Kan dom verkligen ha fel bägge två. Och inte ens nu googlar jag.

In på jouren igen, och NU mina vänner får jag en akut-remiss till ögon på Sunderby sjukhus. Inte en dag försent. Väl där fastställer ögonläkaren diagnosen direkt. Vilken lättnad. Får salva som ska droppas i flera veckor, annars kan tydligen pupillen växa fast i ögat på nått sätt…WTF ! Av salvan blir pupillen dessutom stor som ett tefat och jag ser inget, bara en massa sudd. Får sitta och blunda som värsta fyllot med ena ögat om jag ska se något. Men det blir oxå bättre nästan direkt.

Jag tror att jag helt enkelt blev ett offer för uteslutningsmetoden, tyvärr tror jag inte de är helt ovanligt. Man kan ju läsa om det i tidningen varje dag. Jag förstår att det inte kan vara lätt att vara läkare och jag hyser den allra största respekt för den yrkesgruppen. Men jag hoppas i alla fall att man kan ta lärdom av när det blir sådär fel och då menar jag inte bara i mitt fall.

I alla fall, sen dess googlar jag allt, för säkerhets skull. Dom kan få tycka att jag är världens jobbigaste patient men alltid lär jag dom något, för på min lista kan det nämligen stå något konstigt  jag googlat fram, som dom aldrig hört talas om. Och då när jag går ut ur rummet är jag helt övertygad om att dom oxå googlar litegrann.

Ha, ha jag provar fula bågar...

                                 

Garage med extra allt.

Sörens garage är ett kapitel för sig, och måste därför tillägnas ett alldelens eget blogg inlägg.

Stugan som vi kallar det, är egentligen Sörens föräldrahem. Där har han bott i hela sitt snart 64-åriga liv. Jag vet inte om garaget funnits riktigt lika länge men jag lovar att det är väldigt många års sparande som camperar där inne. Lådor, skåp, krokar och fack. Ikeas förvaringssystem är en fis i rymden jämfört med detta ! För här uttnyttjas varendaste centimeter och varje liten spik maximalt.

Vad du än behöver så trollar S fram det. -Problemet är bara att jag börjar glömma bort vart jag lagt vissa saker, säger Sören. Men det kan man knappast klandra honom för. Garaget är som en pizza med extra allt eller en superduper burgare deluxe med alla tillbehör. Allt finns här...någonstans. För Sören kan nämligen inte slänga något, det är emot alla hans principer. Så därför sparas allt från gamla telefoner (även de trasiga), små muttrar, sladdar eller gammal målarfärg i syftet "bra att ha en annan dag". Det är lite som en religon faktiskt.

Han tar oxå alltid rätt på skruvar och annat jox som han hittar. För att stoppa i garaget. Han behöver aldrig gå på Claes Ohlson, för han har ett alldelens eget litet gubbdagis hemma på gården. Däremot skulle han kunna konkurrera ut dom när som helst. Jag är precis tvärtom, jag rensar och kastar lite för mycket och lite för snabbt. Sen ångrar jag mig. Och då är det försent. I Sörens garage är det aldrig försent. Här får allt en andra, tredje och fjärde chans att komma till användning. Och det gör det oxå. Han har lagat cyklar, solstolar och diverse andra saker som jag annars bara skulle ha kasta och köpt nytt.

Han tar recycling till en helt ny nivå utan att ens veta om det. Nån borde ge honom ett pris för det. På riktigt.

Om man inte hittar det här så finns det inte någon annanstans heller.

Såjävlarädd.

Igår rundade vi av  Stockholmsresan med avslutningsmiddag på restaurang, och det som skulle bli en mysig liten middag förvandlades för några sekunder till  något som måste vara varje förälders värsta mardröm.

Vi beställer, barnen får in maten lite före oss och jag går iväg för att hämta min tallrik med pasta som jag valt från menyn. Jag är borta i några minuter och när jag kommer tillbaka till bordet ser jag till min stora skräck att Julia sitter med uppspärrade ögon, handen för bröstet och kippar efter luft. Paniken slår till lika snabbt som en katt springer med senap i bakluckan. Tankarna snurrar runt, runt och all logik är som bortblåst, samtidigt ser jag hur paniken slår sina klor hårdare om lilla J. Vad ska jag göra? Hur gör man? Jag ska ju kunna det här, jag ska ju för f-n bli sjuksköterska.

Julia försöker förtvivlat tvinga upp det som fastnat någonstans i halsen, det väser och låter konstigt, och så kommer det en rap. En jätterap, och på ren instinkt stoppar jag bara in handen i munnen på henne och tar tag i det jag hittar. Det är slemmigt och halkigt och jag får inte riktigt grepp om det, de bara glider undan. Försöker igen, och på något mirakalöst sätt lyckas jag linda det slemmiga runt fingrarna och drar upp en decimeter lång sträng av ost och skinka. Rakt ut ur munnen. På tallriken. Mitt på pizzan. Mitt i restaurangen. Men vem fan bryr sig, skiten är ute. Tack gode Gud. Sällskapet bredvid oss har inte rört en min, dom sneglar lite försynt åt vårat håll och skruvar nervöst på sig. Idioter. Jag vill  skrika åt dom att dom är ena jävla fegisar, fattar dom inte att min dotter höll på att kvävas. Så förbannat svenskt. Att inte ens  fråga:- Hur gick det..?

Allt är över på mindre än en minut, och om det var i mat- eller luftstrupen det satt fast, det vet jag inte och kommer aldrig få veta. Men ni ska veta att på den korta tiden hade jag redan förberett för Heimlich manöver och sen en trakeotomi. Var precis på väg att  skrika ut över hela restaurangen om det var någon som hade en kulspetspenna, så jag kunde göra hål i luftstrupen. Jag vet hur man gör. Har dissikerat en gris i skolan. Känns betryggande, eller hur!?  Som tur var behövdes inte det och jag och Julia staplade ut ur restaurangen för att andas frisk luft.

Men nu är det bra och Julia har lovat mig att tugga varje tugga minst tjugo gånger från och med nu. Jag kommer personligen sitta i givakt bredvid och räkna dom. Varenda en av dom.

Älskade unge.

Styrstångsfylla.

Så nöjd med att jag kom i säng i något sånär bra tid igår. Det är viktigt med sömn. Men säg den lycka som varar för evigt....Klockan 02.45 ringer nämligen Fredrik och informerar om att han inte kommer åt min cykeln som jag lämnat på jobbet åt honom. Grinden är låst. Helvete.

-Du får helt enkelt klättra, jag MÅSTE ha cykeln imorgon till jobbet, säger jag med min allra bitchigaste röst.

-Men hur då...finns ju inget att kliva på merän ett handtag, säger Fredrik.

-Du får lösa det helt enkelt bitchar jag vidare. Och det funkar. Han ba: -Ok, jag ska försöka. Vi lägger på.

Får lite dåligt samvete när jag för mitt inre föreställer mig hur en nästan hundra kilo Fredrik, som dessutom är full, klänger sig över den 2,5 m höga gallergrinden med endast ett litet handtag under foten. Kan ju sluta med en mindre katastrof om det vill sig illa. Men det går förhållandevis bra, med undantag för att han river hål i sin nya, dyra Lindeberg tröja. Vi köper en ny, säger jag, det är de värt att få trampa iväg på min Sjösala till jobbet, cyklingen är liksom mitt andningshål, min egen lilla stund, inga barn som ropar fääärdig, ingen Fredrik som frågar vart jag lagt hans nagelklippare och ingen hund som kräks på mattan för att han är hungrig och måste äta. Bara jag och min röda cykel som svischar fram längs gångvägen. Trettio minuters total sinnesro är värd varenda Lindebergtröja i världen.

Fredrik cyklar inte så ofta, men han har köpt fina cykelkläder.

Min Pappa.

Min pappa har varit sjuk i hela mitt liv.
Han fick diagnosen MS när han var 19 år, alltså långt innan jag föddes.
När jag var liten berättade han sagor för mig varje kväll, inte från en bok utan egenpåhittade sagor om en pojke som hette Trumeluns, det är ett av  mina bästa minnen från min barndom. Då kändes inget konstigt eller svårt som det känns nu. Vi var bara en pappa och en dotter, som vilken familj som helst. Jag vet inte när det hände  eller om det beror på sjukdomen. Kanske skulle det blivit så ändå, men jag förbannar denna MS, som förstört så mycket. För honom.

Ett annat starkt minne är när vi hela familjen såg filmen "floden blev mitt liv" tillsammans. Alla som sett den filmen vet att i slutet så tar en man som varit förlamad efter en olycka sina första staplande steg. De är den enda gången jag sett min pappa gråta. Nånsinn.

Jag kommer ihåg som liten hur jag hatade alla dessa hjälpmedel som fanns hemma hos oss, handtag och duschstol, specialsängar och diverse träningshjälpmedel. Jag skämdes, vågade inte ta med kompisar hem från skolan...såhär i efterhand känns det otroligt själviskt...men försök och säg det till en 13-åring på väg in i vuxenlivet med allt vad det innebär.

Mamma kämpade på i alla dessa år medans pappa bara blev sämre och sämre. Från att gå med käpp till att bli helt rullstolsbunden och inte kunna sköta varken dusch eller toalettbesök själv. Ingen hjälp erbjöds. Mamma krigade sig till att få hjälp för att inte slita ut sig. Och jag skämdes, visste inte bättre.
Mamma fanns alltid där, men vid enstaka tillfällen hände det att jag var tvungen att  hjälpa pappa med det han behövde. Att för mig som 13-åring behöva dra upp byxorna på min pappa när han varit på toaletten var höjden av förnedring.  Och inte en sekund tänkte jag på hur det kändes för honom. 

I slutet av 90-talet blev vi erbjudna att flytta till ett servicehus med dygnet runt hjälp, jag vägrade så mamma och jag flyttade till en egen lägenhet. Kort där efter skildes mamma och pappa. För mig blev besöken hos pappa färre och färre. Jag är där ibland.

Men mamma är fortfarande hos pappa minst en gång i veckan och hjälper till eller bara sitter och pratar.

Vi har inte så bra kontakt jag och pappa även om vi bott tilsammans som en familj i stort sett hela min uppväxt, jag önskar att det inte var så..ändå gör jag ingenting åt det. Jag är en dålig dotter, förlåt pappa.  Men jag älskar min pappa jag hoppas han känner det,  han är ju min pappa och morfar till mina barn, MS eller inte.  

Vilda musen.

Idag blev det heldag på "Grönan", om man gillar att stå i kö och trängas så är de det bästa man kan göra när man åker till Stockholm. Så det gjorde. Fredrik ville så gärna att vi skulle åka den vilda musen, och det hör man ju på namnet att det är en barnkarusell, eller hur!? Och eftersom man köar under tak mestadels av tiden så ser man inte riktigt hela banan. Men sen vet ni, när man sitter där fastspänd i den där lillalilla vagnen som tuffar uppför en inte så liten uppförsbacke. Då. Då är det liksom försent att ändra sig och kliva av.

Jag hade inte åkt den om jag vetat att den är över 20m hög, kommer upp i hastigheten 55km/h och har en G-kraft på tre gånger din egen vikt. 
Det var ren och skär dödsångest i ca 3 minuter. 
Tack Fredrik. Verkligen.

Eftersom vi hade köpt åkband så fick jag ändå tvinga mig till att åka lite andra karuseller med ungarna. Nästa år har jag dock bestämt att vi hyr hela Gröna lund för att slippa köa. Det kostar ändå ungefär lika mycket som att köpa åkband till hela familjen. Vi vann två kilo kexchoklad. Precis vad vi behöver. Och sen vid ca åtta-tiden avslutade vi kvällen med att mata våra barn med lite sockervadd. Vore ju ytterst onödigt att riskera att dom somnar före midnatt ikväll. Visst.

Imorgon hemfärd, vilket innebär nio timmar i bil. Men det gör inget för det ska bli så förbannat skönt att komma hem å parkera röven i solstolen eller fåtöljen och inte göra ett skit. 
Ingen vild mus så långt ögat når.

Sorry Freddan...

Jag är rädd

Elementlimpa.

Har man jobbat med försäljning i 17 år som jag gjort så har man lärt sig ett och annat om hur man ska sälja mer, eller hur man får det att se mer inbjudande ut. Det var i alla fall det jag trodde att jag gjort, men i Sören har jag mött min överman. Lyssna bara på den här historien:

För ett antal år sedan jobbade Sören i en liten lanthandel, inga namn nämnda på den, men kan i alla fall säga att den är stängd sen ett tag. Ifall någon skulle börja fundera. ”Fina damer” från stan besökte den lilla butiken ibland, mest under sommaren, när dom var ute på sina lantställen.På landet ska man plocka jordgubbar direkt från jordgubbslandet och ha i filmjölken, och sen ska man helst ha mjölkat en ko och sedan ystat sitt eget smör, som man brer på sitt nybakade bröd. Då är det på riktigt. Men det kan ju bli lite jobbigt med allt det där fixet, för man kanske inte har någon ko, och fågeljävlarna har ätit upp alla jordgubbarna för att man glömde sätta sånt där nät över jordgubbsplantorna. Då är det tur att det finns en lanthandel.

Sören är ju inte den man skulle beskriva som urtypen för en försäljare, med snitsig frilla och flashiga kläder. Han är bara Sören, med sin rutiga flanellskjorta han köpt på Ö&B för 49.90.

Genuin.

Och här ser han nu möjligheten att sälja lite mer, och kommer på den briljanta ideén att om man lägger limporna på elementet en litenliten stund innan man lägger ut dom i hyllan.       


Då. Handlar. Tanterna.

-Nämen , har ni färska limpor…

-Jajamensan!

Det är så enkelt, man bara ger dom det dom vill ha. Och alla blir nöjda. Tanterna klick-klackar hem med ”nybakad” elementlimpan under armen, och känner sig sådär härligt lokalproducerade. Sören han är nöjd i sin lanthandel. Ingen fara på taket. Synd bara att chefen kom på det där med elementet så Sören var tvungen att sluta med det.


Synd och skam om ni frågar mig.

Bästa Sören, utan limpa i vassen.

Smartare än en bananfluga

Vårt hem har invaderats av äckliga små feta bananflugor som svävar omkring överallt, som små gulröda heliumballonger. Vidrigare kan jag inte tänka mig. Dom är ta mej f-n överallt. Öppnar man papperskorgen seglar det upp ett gäng med sina  feta, gulröda, äckliga kroppar. Och sitter man på dass har man ett antal som sitter på spegeln, fönstret, bänken och stirrar ut dig.  -Det är vi som bor  här nu, säger dom.

Jo, det är sant.

Men jag kommer inte låta dom vinna. Har städat som en idiot, skurat, torkat, jagat med dammsugarn och spritat alla ytor jag kan komma åt. Det är så spritat här hemma nu att man blir spritförgiftad bara av att andas in ångorna. Dessutom smällt ungefär tvåhundra stycken med mina bara händer, men det hjälper inte. Dom jävlarna fortsätter bara att komma. Smäll en och få två på köpet. Typ.

Googlar man på bananflugor så får man fram en massa mysig fakta som tex att dom lägger ägg i avloppen, och det spelar ingen roll att man slår ihjäl dom, för de är äggen man måste utrota. Så nu ska dom DÖÖÖÖÖ dom j-vlarna. Det blir  radarspray rakt ner i alla avlopp och sen dödlig cocktail på vinäger, sirap och diskmedel till middag för dom som tagit sig upp ur röret. Smaklig måltid era förbannade parasiter. Hoppas vi aldrig mera ses.

Hade ingen bild som direkt passade, men här kommer ett konstverk  av bananer signerat Agnes.

Gräva

Nästan det första jag gjorde efter vi flyttat in, till grannarnas stora fasa ska sägas, var att gräva upp rabatten.

-Pionerna som är såååå fina…har ju tagit flera år för dom att bli sådär, informerade grannarna. Och jag kände mig lite smått kriminell när jag stod där med min spade och grävde, nästan som om jag slagit ihjäl någon och nu försökte göra mig av med kroppen.

Men ja, dom var verkligen jättefina. Riktiga praktexemplar. Jag måste vara dum i huvudet. Men sanningen är att dom var fina i snitt ca en vecka per år, sen låg det fullt med rosa, slemmiga blad över hela gräsmattan. Provade en gång med lite ”homestyling” och tog in en bukett, med resultatet av hemmet blev invarderat av små ettriga svartmyror. Myror gillar pioner. Jag gillar inte myror.

För er som blir oroliga nu kan jag berätta att jag gav bort dom, och det var många som var intresserade. Så i alla fall, dom lever nu och har det bra hos b.l.a svärmor och närmaste grannen. Där blir dom väldigt väl omhändertagna.

Man måste inse sina begränsningar. Jag tog mitt ansvar.

Det var en fin rabatt, säkert planterad med en hel massa kärlek. MEN. Jag klarar inte av sånt där, hur fint jag än kan tycka det är med blommor och buskar, så kan jag inte hitta harmonin med att påta runt i jorden. Inte ännu, kanske kommer det med åldern. Man kan ju hoppas. Men det finns risk att jag är ett hopplöst fall. 

Chansen är nog större att jag blir en sån där knallbrun solarietant som sitter på Marbella, med ett glas vin och röker John Silver utan filter.

Men om jag får önska, så önskar jag att jag vid en sisådär sextio plus trampar omkring i gummistövlar, trädgårdshandskar och krattan i högsta hugg. Kanske pratar jag med mina växter medans jag kärleksfullt pysslar på med min egen-planterade kryddträdgård.

Kan man ha kryddträdgård på Marbella? Måste kolla upp det.

En helt random bild på mig med några ballonger och blommor

Humor enligt vissa.

Ikea.

Det tar en timme och tjugo minuter, enkel väg. På den tiden hann jag bli kissnödig två gånger. Två gånger alltså, på så kort tid. Och de enda ställena som finns att kissa på är ute i det fria, på en parkeringsplats, typ. Och eftersom det är viltstängsel i stort sett hela vägen så får man välja. Antigen kissar man utanför stängslet, där det inte finns tillstymmelse till ett träd eller en buske, utan på sin höjd en liten grästuva. Vilket alltså betyder att alla som åker förbi på E4:an får insyn i hela härligheten, de är det eller så tvingar man Fredrik att svänga in hela ekipaget med släp och allt på en liten grusväg.

Och för att vara extra säker på att ingen ska se, så sätter man sig mellan bilen och släpet och gör det man ska.

Så det gjorde jag. Jag skyndar mig ut ur bilen med toarullen i högsta hugg, samtidigt som jag över axeln meddelar att jag sätter mig bakom bilen å kissar. Har precis hunnit dra ner brallan och lätta på trycket så hörs det- WROOOOOM!

-Hallå, jag sitter här BAKOM å kissar, skriker jag så högt och tydligt jag bara kan. Tänker att Fredrik kanske inte hörde så bra vad jag sa tidigare. Och nu kanske han ska börja backa å trixa med släpet. Det vore inte så bra.

WROOMWROOOMWROOOM!   (…men va in i h-vete…)

Och nu går det upp för mig, att det här är alltså Fredriks uppfattning om ett roligt skämt. Inte så roligt om ni frågar mig där jag sitter med rumpan bar, jeansen i knävecken på grusvägen som gud glömde.

-MEN FÖR H-VETE, SLUTA GASA DE ÄR INTE ROLIGT!!!! Skriker jag medans jag snabbt drar upp brallorna, och innan sista knappen är knäppt har jag med bestämda steg älgat in i bilen igen.

-DETÄRINTEROLIGTFATTARDUDET! OCHOMJAGFÅRCANCERNUAVALLAAVGASERJAGANDATSINSÅÄRDETDITTFEL!

Fredrik bara skrattar, det där var tydligen det roligaste han gjort.

Vi åker vidare till Ikea. Handlar. Kissar inte en enda gång på hemvägen.

Köra bil till IKEA

White night.

Sista kvällen var det dags för white night. Försökte desperat gömma min mamma-mage i en vit långkläninng. Bröt färgkoden lite med svarta skor, vägrar köpa vita skor för bara en kväll, men insåg ganska snabbt att inte alls alla förstått kvällens tema, då endel kom i andra färger. En tjej hade en helgrön klänning, någon tassade omkring i blåjeans och sen fladdrade det förbi lite beiget här å där. Så jag hade nog kunnat hjula in i gröna tyrolerbyxor från Österriket utan att någon hade brytt sig. Men faktum är att jag faktiskt trivdes i min klänning, fast den var vit.
Hela konkarongen bussades sedan iväg till ett fort av något slag. För att starta festen fyrades det av tre kanonskott av soldater iförda khaki-dressar och roliga hjälmar. Sen var det dags för att äta. Igen. Och dricka vin. Igen.

Bjuder på lite bilder här nedan:

Jo just det, höll nästan på att glömma. Fredrik råkade spotta i motvind när han skulle lägga ut snusen innan middagen. Det är dumt att göra det på white night, det blev inte bra. 

Jellyfish i ögat.

Japp, lagom till galakvällen lyckades Fredrik med bedriften att få en manet i ögat. Och om det är någon som ska lyckas med det så är det Fredrik, han är alltid med där det händer skulle man kunna säga. Är det inte en skridsko i benet så är det en jellyfish i ögat. Så kan det gå.

Blev inte den gröna, fina, nyinköpta, dyra klänningen för mig, då jag helt plötsligt insåg att det putade ut lite här å där i den. Ingen panik nu. Tänktänktänk. Rafsade på mig det närmaste gala jag hade som passade i min väska. En lång grå klänning i skrynklig bomull. Inte gala direkt, men om jag måste välja, pest eller kolera, tjock eller inte tillräckligt uppklädd så blir det de senare. Och man kan säga att jag låg i lä jämfört med många, ryskorna  kom i regelrätta balklänningar och italienskorna som glada laxar i sina snäva paljettklänningar. Sen kom jag som Sveriges representant i en skrynklig bomullsklänning.

 -Heja Sverige!

Men vem bryr sig, egentligen…alla har väl så fullt upp med sig själv. Och det var faktiskt inte min kväll, även om vi respektive faktiskt oxå fick ställa oss upp och ta emot folkets jubel, för att vi stöttar hemifrån. Fin gest från företaget. Fredrik fick pris för Sveriges bästa säljare och fick stolt gå upp på scen för att ta emot sitt pris. En stor glasgrej som jag fortfarande funderar på vart jag ska ställa här hemma. Fredrik vill ju självklart ha den framme, vilket är förståligt, men jag tänker att han kanske kan ha den i bilen så där käckt i vindrutan. Lite såhär-Pamparam! Här kommer jag Sveriges bästa säljare.

Vi får se hur det blir.

Prisutdelningen var väldigt lång. Totalt delades det ut 140 pris. Gäsp.

Men Fredrik var nöjd, och det är huvudsaken. En grej bara. Till huvudrätt var det lamm med bönor. Fredrik gillar inte lamm, och sen undrade han vart pommes:en var någonstans. Ingen visste.

Det var en traumatisk upplevelse för honom.

Men en fantastisk kväll allt som allt. Jag fladdrade dock iväg i min gråa klänning efter prisutdelningen, efter 140 pris blir man lite trött. Fredrik han stannade kvar tills på småtimmarna för att representera lite mera. 

Skål på er.

Min franska man.

Vi har nu bytt hotell som planerat, Fredriks företag kom idag så nu är allt gratis. Yeeeyh!  Det nya hotellet är väldigt fint. Vårat rum nu är jättestort jämfört med det gamla, och har två balkonger, vet inte riktigt vad det är bra för men ifall vi blir sura på varann kan vi sitta på varsinn och glo.

I lobbyn sitter ett kort på Fredrik uppsatt på en stor vägg tillsammans med resten av säljarna som är här. Men tydligen var han eller hon som redigerade bilderna fransk, för Fredrik heter numera Frederick, eller så ska det bara vara så. Lite franskt och lite finare.

Jag fick inte vara med på bild och fick alltså inte heller något franskt namn att skryta med.




Nu är det slut på lugn och ro Fredrik har redan varit och köpt sig en stor flaska med sprit. Nu jävlar ska det r.e.p.r.e.s.e.n.t.e.r.a.s. och där med basta. Det här ska bli ett intressant expriment. Sätt ihop några hundra shamposäljande typer med rosa skjorta och rutiga shorts som dricker drinkar på Malta, och se vad som händer. Det är upplagt för jävligt mycket snack och fixiga frippor.

Frederick har kvällen till ära kammat sig i en fräck sidbena.



Vaknar tidigt idag, sätter mig på balkongen och lyssnar till vågskvalp i soluppgången. Det är helt underbart, tills våra” balkong-grannar” vaknar. Som om det inte vore nog irriterande att dom beteer sig som nykära tonåringar fast dom förmodligen närmar sig fyrtio. Det borde vara förbjudet.
Get a room.
..för sen  måste dom tydligen oxå spela gammal 90-tals musik på datorn, skratta alldelens för högt och röka minst tre cigg var femte minut. Va f-n, jag är svensk, låt mig va.  Jag vill ha lugn och ro.
Men nu ska jag väcka fransmannen i sängen där inne och bege mig på frukost. Det blir bacon, för om det är något man aldrig behöver vara rädd att bli utan här så är det bacon. Det finns på allt.


Igår när jag gick förbi frukostbuffén undrade jag precis vem f-n som äter korv och potatismos till frukost. Men sen kom Fredrik med sin tallrik.

Jajjamen.

Simmat med delfiner.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd innan. Förberedelserna gjorde inte saken bättre, det skulle tvättas och blötas och saker skulle tas bort, inte ens en hårsnodd fick man ha. Regler om hur man ska och inte ska göra lästes högtravande upp. Sen skulle det ålas in i en våtdräkt, vilket för övrigt var dagens bedrift. Jag var den enda som valde heltäckande, så alla undrade säkert vad det var för fel på mig. Själv tyckte jag att jag såg ganska frän ut.

Och trots funderingar om hur djup poolen egentligen var, och andra läskiga saker som skulle kunna hända, så är alla sådana tankar som bortblåsta i samma stund jag sätter mig på den flagnande poolkanten tillsammans med de sex andra förväntasfulla . Jag bara sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tycker att hela världen är underbar. Delfiner gör det med människor. Och för en stund glömmer jag bort att jag saknar barnen så det gör ont i hjärtat. Men ååå vad jag önskar att dom fått uppleva detta nu tillsammans med mig. Lovar mig själv att nästa gång vi åker utomlands hela familjen är detta det första att boka in.
Vi simmar, klappar och får lära oss några små trix. Delifintränaren gör sitt bästa för att hålla reda på alla sex euforiska turister som är övertaggade med lyckorus, samtidigt som han sköter delfinerna. Vi är en spretig grupp olika nationaliteter, äldre och yngre i en salig blandning.

Det var i alla fall så nära total lycka man kan komma i ca 30 minuter. Jag vill aldrig gå upp, jag vill vara här med dessa underbara varelser tills jag skrynklar ihop som ett litet russin av allt saltvatten. Helst ännu längre. Men det får jag tyvärr inte, så det var bara till å vinka hejdå, kliva upp och åla sig ur våtdräkten.
Men i mitt nästa liv ska jag bli delfintränare. Pax.