Crazy garbage-lady

Här kommer ett spännande inlägg.
Om sopor.
Men ibland händer det.
Som idag då soptunnan i.n.t.e var överfull på hämtningsdagen.
Det är första gången på åtta år.
I. am. not. shitting. you.
Nej, alltså.
Det är helt sant.

Och då vill jag poängtera att jag inte behövt trycka ner påsarna.
Jag hade bara lagt dom där.
I en fluffig hög.
Och locket gick att stänga.
Det var fantastiskt.
Jag var förvånad själv faktiskt.
Och imponerad.

I vanliga fall trampar jag på påsarna innan jag lägger ner dom.
För då ryms det mer.
Har inte sett nån annan på gatan göra så.
Det är bara jag.
Galna sop-tanten.
Ni kan kalla mig det.
Om ni vill alltså.
Eller så kan ni ta efter mitt geniala knep.
Varsågod.

En gång var tunnan så full att när de tippade tunnan så åkte ingenting ut.
I.n.g.e.n.t.i.n.g.
Nothing.
Nichts.
Nada.

Vi hade liksom klämt ihop det så bra därinne.
Men locket gick att stänga.
Man måste stänga locket.
Det har jag lärt mig den hårda vägen.
Annars får man objudna gäster.
Dom heter måsar.
Och dom är extremt skräpiga av sig.
Dom jävlarna hade dissekerat varenda påse.

Men i alla fall.
Som jag sa.
Soporna satt fast därinne.
Och sånt märker inte dagens sop-gubbar.
Dom bara sitter där inne i sin bil.
Och trycker på några knappar.
Tror jag.
Sen när tunnan åkt upp och ner.
Ja, då åker dom vidare.

Fick fara och slänga sopor lite här å där.
I lite olika soprum runt om i stan.

Crazy garbage-lady.
End of story.

Plötsligt händer det.  Hurra.

Damn you, Nutella.

Så nu är den här.
Beach 2017.
Och jag hann inte riktigt i år heller.

Men jag är lycklig ändå.
För jag investerat i ett par riktigt rejäla underbyxor.
Med hög midja.
Sånt gör mig lycklig.
Jag begär inte mycket.
Det gör jag inte.

Och sen har jag köpt en bikini som ska dölja så mycket som möjligt.
Det har blivit lite av en sport.
Den enda sporten jag håller på med faktiskt.
Så det är alltid något.

Sen jobbar jag natt nu.
Och blodsockret går upp och ner.
Och ja, man går ganska mycket på jobbet.
Mellan 5000-10.000 steg faktiskt.
Varje pass.
Men.
Tydligen kompenserar jag ganska bra.
För dom där stegen alltså.
För det händer inte så mycket på vågen.

Kan bero på att ibland när jag vaknar efter nattjobb.
Ja, då kan det hända att jag äter en rostad macka med nutella.
Och det är inte jättebra, det är det inte.
En nutella-macka är säkert 5000 steg.
Och en gång åt jag två.

Men man får välja.
Nutella eller beach 2017.
Nutella, beach...
Nutella...
Och ja.
Nutellan brukar vinna mest hela tiden.
Brukar kännas värt det.
Ett tag.

Men här en natt hade jag faktiskt ett nattpass som var bra för figuren.
För först hade vi en patient med tarmvred.
Han hade ätit hela dagen.
Fast det var stopp i magen.
Och ja de ryms inte hur mycket som helst i en mage.
Det kommer svämma över nån gång.

Men ändå, det ryms faktiskt mer än man tror.
Så ja vi torkade upp endel kräk den natten.

Och sen.
När vi precis torkat och avlastat patienten med en sond.
Ja, då blev det stomi-explosion på nästa sal.

B.a.j.s.

Jag var i.n.t.e jättesugen på nutella den morgonen.
Så det var bra för figuren.
Men jag hinner nog ändå inte till beach 2017.
Får bli till 2018.
Tills dess är det jag och min tant-trosor.

Nutella förstår mig.

Här är jag, På natten. Med spring i benen.

Försvarstal

Det har vart lite torka.
Här på bloggen alltså.
Men till mitt försvar så kom livet emellan.
Så att säga.

Och det är inte meningen att klaga på nåt sätt.
Men först var det påsklov.
Då höll jag på att städa mig själv till döds.
Alla barn hemma.
Helvete vad stökigt.

Och min minsta som är van att vara på dagis.
Hon klättrade på väggarna.
Det är en ny sida jag upptäckt hos henne.
Den kallas u.n.d.er.s.t.i.m.ul.e.r.a.d.
I kombination med treårs-trotsen är det inte bra.
Om ni frågar mig alltså.

I ett obevakat och extremt understimulerat ögonblick smet hon ut på gatan i bara trosorna.
Och sen när jag jagade henne ramlade hon och skrapade upp bägge knäna.
Så det var ganska orutinerat av mig.
Man tycker ju att jag borde lärt sig efter tre barn, att de bara springer fortare när man jagar dom.
Det är mer en regel än ett undantag.
Men tydligen glömmer jag sånt.

Och förrförra veckan.
Eller nåt sånt, jag kommer inte riktigt ihåg.
Alla dagar och veckor flyter liksom ihop.
Allt är likadant.
Som ur en kos dagbok ungefär.

Trodde i alla fall att jag hade ledig helg.
Fast jag inte hade det.
Så det var en överraskning.
Hejdå inbokad middag på CGs bar.
Blev jobbhelg istället, nästan lika kul.
Så ja.
Istället för tonfisktacos och Cava fick jag dela piller och hänga dropp.

Ja och sen har magsjukan slagit till igen.
På treåringen.
Treåringar prickar inte ofta toaletten, spypåsar eller hinkar.
Say no more.

Och ja en annan grej som hände nån gång som jag inte riktigt minns när.
Som egentligen inte har nånting med att göra att jag inte skrivit här.
Men i alla fall.
Jag hade sminkat mig med lite rouge för första gången på 100 år.
Och kände mig lite snygg.
Men så när jag kom till jobbet var det nån som undrade om jag hade fått ett blåmärke på kinden.
På allvar alltså. Hon skoja inte.

Nä. Det var nog bara lite mörkt i badrummet.
Så jag har slutat sminka mig så nu.
Sen har jag på sistone börjat jobba natt.
Så jag har också sovit mig igenom endel dagar.
Så därför har det vart lite dåligt uppdaterat.
Ska försöka skärpa mig.

Det är mörkt på natten.
Kanske lite rouge ändå.

Mamma är sjuksköterska men har tydligen inte ett enda plåster hemma.
Tur man kan improvisera.