Tyson har tillbringat det som ska bli hans sista natt på djurkliniken i Öjebyn. Veterinären har ringt på morgonen och sagt att det inte blir bättre, snarare sämre. Det finns inget mer att göra nu. Han ska inte behöva lida mer. Och vi vet alla att det är det enda rätta vi kan göra för honom, men det gör så förbannat ont ändå...
För två dagar sedan fick du ont att gå, så ont att du inte ens klarade av att gå ut och kissa själv. När vi försökte hjälpa dig upp ylade du bara rakt ut av smärta. Vi åkte direkt till djurkliniken, Fredrik bar in dig i sin famn. Du blev inlagd och vi hoppades in i det sista att det skulle vara något så enkelt som en inflammation och att en natt på sjukhus med medicinering skulle hjälpa, i bakhuvudet fanns dock tanken att detta kunde bli din sista natt och helst av allt hade vi önskat att du fått tillbringa den hemma med oss, din familj. Men vi gjorde det vi trodde var bäst för dig, och vi hoppades. Hoppades att det skulle vända, att du skulle bli som vanligt igen. Diagnosen; spondylos, förbeningar i ryggen, det hade bildas en benbrygga mellan dina ryggkotor. Det gjorde så ont på dig älskade hundskrälle, och det hade blivit så stort och mycket att veterinären jämförde det med en tumör. Fanns inget att göra.
Du rullades in på bår, nedbäddad under en rutig filt, så fin men så ynklig du såg ut, när du fick syn på oss orkade du lyfta lite på huvudet och vifta på svansen i några sekunder, sen när du såg att vi alla var där la du ner ditt huvud igen. Och även om du inte orkade lyfta det mer så följde du oss med blicken hela tiden vi rörde oss i rummet.
Och där i ett kalt undersökningsrum med fula gula väggar tog vi ett sista farväl av dig, våran fina underbara älskade vän. Du var omgiven av så mycket kärlek och alla var vi där för din skull. På din sista resa höll Agnes din tass hela vägen och Julia strök din rygg tills din blick fastnade någonstans långt borta. Hela familjen samlade och hela rummet fyllt med så mycket kärlek, visst kände du det. Jag tror du gjorde det för du somnade in så lungt och fridfullt, inte ens en liten suck gav du ifrån dig. I ditt öra bad jag dig viskande att komma och titta till oss lite då och då och vakta huset, sen var du bara borta och rummet blev tomt.
I nästan elva år har du varit en del av familjen, en älskad familjemedlem, så trofast. Den bästa vännen man kan tänka sig. Och det är så tomt utan dig. Under trappan ligger din hundbädd, och det känns som om hjärtat ska brista när jag inser att du inte kommer hem mer. Mest saknar jag ditt sällskap, på kvällen ihoprullad som en varm kringla vid mina fötter, på gården en solig dag då du spanade ut över gatan och vaktade gården eller det där underbara huvudet som tittade upp i fönstret när man parkerade bilen på gården efter en dag på jobbet.
Du blev tio och ett halvt, ett helt hundliv. Saknaden efter dig är stor.
Hejdå finaste, det är så tomt utan dig.
