Min Pappa.

Min pappa har varit sjuk i hela mitt liv.
Han fick diagnosen MS när han var 19 år, alltså långt innan jag föddes.
När jag var liten berättade han sagor för mig varje kväll, inte från en bok utan egenpåhittade sagor om en pojke som hette Trumeluns, det är ett av  mina bästa minnen från min barndom. Då kändes inget konstigt eller svårt som det känns nu. Vi var bara en pappa och en dotter, som vilken familj som helst. Jag vet inte när det hände  eller om det beror på sjukdomen. Kanske skulle det blivit så ändå, men jag förbannar denna MS, som förstört så mycket. För honom.

Ett annat starkt minne är när vi hela familjen såg filmen "floden blev mitt liv" tillsammans. Alla som sett den filmen vet att i slutet så tar en man som varit förlamad efter en olycka sina första staplande steg. De är den enda gången jag sett min pappa gråta. Nånsinn.

Jag kommer ihåg som liten hur jag hatade alla dessa hjälpmedel som fanns hemma hos oss, handtag och duschstol, specialsängar och diverse träningshjälpmedel. Jag skämdes, vågade inte ta med kompisar hem från skolan...såhär i efterhand känns det otroligt själviskt...men försök och säg det till en 13-åring på väg in i vuxenlivet med allt vad det innebär.

Mamma kämpade på i alla dessa år medans pappa bara blev sämre och sämre. Från att gå med käpp till att bli helt rullstolsbunden och inte kunna sköta varken dusch eller toalettbesök själv. Ingen hjälp erbjöds. Mamma krigade sig till att få hjälp för att inte slita ut sig. Och jag skämdes, visste inte bättre.
Mamma fanns alltid där, men vid enstaka tillfällen hände det att jag var tvungen att  hjälpa pappa med det han behövde. Att för mig som 13-åring behöva dra upp byxorna på min pappa när han varit på toaletten var höjden av förnedring.  Och inte en sekund tänkte jag på hur det kändes för honom. 

I slutet av 90-talet blev vi erbjudna att flytta till ett servicehus med dygnet runt hjälp, jag vägrade så mamma och jag flyttade till en egen lägenhet. Kort där efter skildes mamma och pappa. För mig blev besöken hos pappa färre och färre. Jag är där ibland.

Men mamma är fortfarande hos pappa minst en gång i veckan och hjälper till eller bara sitter och pratar.

Vi har inte så bra kontakt jag och pappa även om vi bott tilsammans som en familj i stort sett hela min uppväxt, jag önskar att det inte var så..ändå gör jag ingenting åt det. Jag är en dålig dotter, förlåt pappa.  Men jag älskar min pappa jag hoppas han känner det,  han är ju min pappa och morfar till mina barn, MS eller inte.