Såjävlarädd.

Igår rundade vi av  Stockholmsresan med avslutningsmiddag på restaurang, och det som skulle bli en mysig liten middag förvandlades för några sekunder till  något som måste vara varje förälders värsta mardröm.

Vi beställer, barnen får in maten lite före oss och jag går iväg för att hämta min tallrik med pasta som jag valt från menyn. Jag är borta i några minuter och när jag kommer tillbaka till bordet ser jag till min stora skräck att Julia sitter med uppspärrade ögon, handen för bröstet och kippar efter luft. Paniken slår till lika snabbt som en katt springer med senap i bakluckan. Tankarna snurrar runt, runt och all logik är som bortblåst, samtidigt ser jag hur paniken slår sina klor hårdare om lilla J. Vad ska jag göra? Hur gör man? Jag ska ju kunna det här, jag ska ju för f-n bli sjuksköterska.

Julia försöker förtvivlat tvinga upp det som fastnat någonstans i halsen, det väser och låter konstigt, och så kommer det en rap. En jätterap, och på ren instinkt stoppar jag bara in handen i munnen på henne och tar tag i det jag hittar. Det är slemmigt och halkigt och jag får inte riktigt grepp om det, de bara glider undan. Försöker igen, och på något mirakalöst sätt lyckas jag linda det slemmiga runt fingrarna och drar upp en decimeter lång sträng av ost och skinka. Rakt ut ur munnen. På tallriken. Mitt på pizzan. Mitt i restaurangen. Men vem fan bryr sig, skiten är ute. Tack gode Gud. Sällskapet bredvid oss har inte rört en min, dom sneglar lite försynt åt vårat håll och skruvar nervöst på sig. Idioter. Jag vill  skrika åt dom att dom är ena jävla fegisar, fattar dom inte att min dotter höll på att kvävas. Så förbannat svenskt. Att inte ens  fråga:- Hur gick det..?

Allt är över på mindre än en minut, och om det var i mat- eller luftstrupen det satt fast, det vet jag inte och kommer aldrig få veta. Men ni ska veta att på den korta tiden hade jag redan förberett för Heimlich manöver och sen en trakeotomi. Var precis på väg att  skrika ut över hela restaurangen om det var någon som hade en kulspetspenna, så jag kunde göra hål i luftstrupen. Jag vet hur man gör. Har dissikerat en gris i skolan. Känns betryggande, eller hur!?  Som tur var behövdes inte det och jag och Julia staplade ut ur restaurangen för att andas frisk luft.

Men nu är det bra och Julia har lovat mig att tugga varje tugga minst tjugo gånger från och med nu. Jag kommer personligen sitta i givakt bredvid och räkna dom. Varenda en av dom.

Älskade unge.