Mamma mår bättre

Har varit hos mamma varje dag sen hon blev sjuk och vilken skillnad på bara några dagar.

Nu orkar hon sitta uppe i fåtölj. Gå en kort vända i korridoren med rullator.  Hon har fått tillbaka aptiten och börjar tycka att tiden går långsamt på sjukhus. Då vet man att man börjar krya på sig.

Hon behöver fortfarande syrgas men inte alls i lika höga flöden. Proverna ser bättre ut men
blir nog några dagar till på sjukhus med antibiotika intravenöst, inhalationer och vätskedrivande.

Tack än en gång för antibiotikan. Utan den skulle vi dö som flugor.

Stålsätter oss för nästa pärs då stenen ska ut. Hur det ska gå till bestämmer de senare men antigen får hon åka till Umeå och stråla, eller så plockas den ut via urinröret. Beror på vilket läge den är i. Det bästa vore ju förstås om den kom ut av sig själv. Det är inte omöjligt. 6mm så det kan gå hursom, men hoppas att det ska gå så smärtfritt som möjligt och att vi slipper fler komplikationer.

Blev alldelens för spännande där ett tag.

Så nu håller vi tummarna för att mamma värper ett litet njurstens-ägg såhär lagom till påsk.

Glad påsk.

När livet kommer emellan

Mamma blev sjuk.

Njurstensanfall. Röntgen visade hydronefros. CRP förhöjt. Krea förhöjt.
Nefrostomi sattes in och mamma blev septisk, fick stas på lungorna, pneumoni och njursvikt.

Vi kan ta det på svenska. En njursten kilades fast så att pinket på vänster njure inte kunde rinna ut vanlig väg. Det ledde till en inflammation i njuren. För att få ut kisset stack man in en slang på vänster sida rakt in i njuren så att pinket kunde rinna ut den vägen istället. Det var en komplicerad insättning, man hade fått sticka upprepade gånger innan dränet kom i rätt läge.

Detta i sin tur ledde till att bakterier släpptes ut i blodet och mamma fick blodförgiftning. Kroppen reagerade kraftigt och direkt med över 40 graders feber, lågt blodtryck, hög puls , hög andningsfrekvens och dålig syresättning.
Fruktansvärt att se en person som står en nära bli så dålig så fort .

Då jag jobbar på en akutvårdsavdelning vårdar jag ibland själv patienter med detta sjukdomstillstånd, men att stå som anhörig när det händer är en helt annan sak och att vara anhörig OCH sjuksköterska i det läget var ännu svårare.

Mamma klarade inte av att hålla blodtrycket under natten och mycket vätska tillfördes intravenöst, 4 liter. Man behöver det vid sepsis men kroppen orkade inte riktigt ta hand om all vätska så en del av det hamnade i lungorna istället. Då blir det tungt att andas. Riktigt tungt. Mamma krävde 9 liter syrgas för att upprätthålla en bra syresättning. MIG- teamet (mobil intensivvårds grupp) söktes under natten och personal från IVA kom och bedömde mammas tillstånd, man bedömde dock att hon inte behövde vårdas på IVA. Istället ordinerades vätskedrivande, sittande läge, utökade kontroller och inhalationer. Det var  minst sagt en tuff natt för mammsen.

Så den där 6 mm stora njurstenen som orsakade allt från första början är nu det minsta problemet. Nu är det blodförgiftningen och andningen som är det primära problemet. Hon får antibiotika intravenöst, dropp och vätskedrivande. En balansgång..för samtidigt som hon behöver vätska för att skölja genom njurarna så behöver man även hålla igång diuresen  (svenska för kisseri). Hon inhalerar på tider och kräver fortfarande höga flöden syrgas. Men det är litelite bättre. Och stenen den ska plockas ut i ett lugnare skede när inflammationen lagt sig.

Man blir rädd när man tänker på vad som kan hända. Urosepsis är inte att leka med.
Det kan gå så fruktansvärt fort om man inte är uppmärksam på symptomen.
"Worst-case-scenario" tankarna går inte att vifta bort. Men hon ligger på "min" avd nu
(och mår lite bättre) det känns tryggt. Vi är bra på det vi gör.

Så i år blev påsken  inte alls som vi tänkt oss. Men vem bryr sig det viktigaste är att lilla mamma blir frisk igen. Ska åka och hälsa på henne nu och vara den där jobbiga "pain.in.the.ass" anhöriga med mina underbara arbetskollegor.

Vid din sida.

Bli frisk.

Magiskt

Vilken grej. I förrgår jordbävning med nästan 4.0 på richterskalan, satt i soffan när huset förvandlades till en torktumlare i 20 sek.  Ägnade sedan hela kvällen åt att googla på tsunamis...hade lite lätt panik då skalvet hade epicentrum i havet. Men det kom ingen tsunami. Så de var bra. Men tydligen det största skalvet på 100 år med svenska mått. Det är läskigt med naturen ibland.

Och igår guld. Det var inte läskigt, bara kul. Vilken dröm. SM-guld på hemmaplan med publikrekord 4100 personer på läktarna. Inte illa pinkat.

Tänk att den där arbetslösa killen jag träffade i stadsparken för snart 11 år sedan nu tagit SM-guld med Luleå hockeys damlag.  Man blir glad och man är stolt.

I omklädningsrummet var det partystämning, minst sagt. Champagne sprutades kors å tvärs och tränarna blev duschade med kläderna på. Som det ska vara antar jag. Tjejerna hade disco i svettiga hockeykläder och drack direkt ur bucklan. Sen drog de iväg för att  ta emot folkets jubel på stan och äta middag och fira tillsammans med fansen.

01.15 rumlade en trött men lycklig hockeytränare in genom dörren här hemma. I pannan hade någon skrivit SM-GULD på honom med svart tuschpenna. Ifall han skulle glömma.

Idag är det en ny dag och ska Agnes ska åka pulka med skolan.
Hon insisterade med att ha guldhjälmen på.

Så om ni ser nån liten rackare med guldhjälm swischa förbi er idag så kan det vara hon.

Guldhjälmar på.

Fokus innan matchstart.

Guld-Glader har guldfest i omklädningsrummet.

Bucklan ska till Luleå
B.S.T.L

Agnes kvalitets testar.

Guld eller silver?

Idag är det dags. Guldmatch.

Dom blev etta i serien och idag avgörs vem som får guldet, det dom kämpat för hela säsongen.
Vi är nervösa hela familjen, men vi kommer alla finnas på plats i Coop Arena för att bära fram dom till seger.

Hittade en bild i tidningen på Fredrik och hans assisterande tränare Micke.

Här kommer en gåta: Vad är det viktigaste en hockey-coach har med sig i båset ?

Inte. utan. min. snusdosa.
Fredrik har garderat sig med en i varje ficka.
Kanske en i varje bakficka oxå, men det framgår inte av bilden..
Micke kör singeldosa.

Dam-hockey

SM-final. Bäst av 3 vinner SM-guld.
Och idag var det dax för hockeymatch nr 2 av 3. Sjukt nervöst då Fredriks lag förlorade första.

Vi hade tillgång till en av logerna vilket underlättade då Freja var med. Tvååringar och trappor på läktarna är kanske inte den bästa kombon. I alla fall inte med min tvååring.

Packade lätt, två blöjjor i fickan endast. Frejsan hade ju bajsat precis så jag tänkte att det inte skulle bli nåt mer av den aktiviteten. Fel av mig. Freja körde inte bara trapprace utan även bajsrace hela matchen. Tur man hade en kompis där med barn i samma ålder. Sen lyckades hon dessutom klämma ihop sig själv tre gånger i dom där fällstolarna som finns på läktarna.

3 x fällkniven för Freja alltså.

Matchen slutade 5-3. Hurra. Dom är så sjukt grymma dessa tjejer. Jag är imponerad.

Freja verkade dock inte så imponerad av matchen, de hon kommer ihåg mest var att hon tappade en godis i en vattenpöl på väg till bilen. Mamma pöööölen...tappa dooodis...
-Jo, jo men björngapet då...
-Mammma doooooodiiiiis pöööööölen...
Jag. ger. upp.

Imorgon avgörs det på hemmaplan, SM-guld eller silver.
Freja stannar hemma med mormor så jag kan koncentrera mig på matchen.
Inga bajsblöjor och inga dubbelvikta småbarn.

Det kommer bli toppen.

Freja supportar.

Husdjur

Har man barn så händer det ju ibland att de drar hem baciller, de vet ju alla. 

Den stora skräcken heter magsjuka...eller ännu värre vinterkräk. Man mår ju illa bara av att höra namnet. Förra sommaren åkte ALLA i familjen på vinterkräk fast det var sommar. Dessutom blev alla som varit hemma hos oss sjuka med. Det var kräk-kalas och kö till toaletten i dagarna två. 

Det vill vi helst inte uppleva igen.

 

Men alltså det är ju inte bara baciller de kommer hem med...ibland flyttar det min mindre trevliga husdjur som löss och springmask. Alltså djur som suger blod och bor i kroppsöppningar är inte välkomna. Men det bryr dom sig tydligen inte om.

Men det senaste djurrelaterade som nästlat sig in hemma hos oss är svinkoppor.

Trodde först jag blivit tonåring på nytt...

Tack gode gud för att Alexander Flemming glömde städa bort sina
staffylokockodlingar 1928 och upptäckte antibiotikan.

 

Aldrig. Mer.

Då var det gjort.

Tandfix i narkos. Och aldrig mer kommer jag utsätta mig för detta.

Det jag trodde skulle vara easy-peacy var i själva verket bland det värsta jag gjort. Jag hade i mitt huvud föreställt mig en snabb liten sövning och sedan vakna hel och glad i min lilla mun.

Men nej den lilla sövningen blev 5 timmar lång. Kul. Intuberad med uppspärrad mun i 5 timmar. Ni kanske kan tänka er. Vaknar med ett illamående utan dess like. Halsont från helvetet. Blåsor och sår i hela munnen och mungipor. Jippi. Dessutom får jag den förmodligen snipigaste sköterskan på hela Piteå Älvdals Sjukhus. När jag ligger med huvudet i spypåsen kommer hon och meddelar att nu måste jag äta.
Jo just det...tycker du att jag ser mycket sugen ut på att äta nu ?

Idiot.

Jag rullades in på operation 10.00 och vaknar 16.00, information från tandis fick jag när jag fortfarande var halvt medvetslös av propofol, kommer inte ihåg värst mycket av vad hon sa, antar att hon skulle stämpla ut ganska omgående då klockan var efter fyra på em...

 När jag påpekade detta till sköterskan lite senare, att jag inte minns vad tandläkaren informerade mig om, så får jag till svar:

- Ja men dom har ju nog långa dar...

Det. har. dom. säkert.

Men hade man kunna lösa det på ett annat sätt ? Kanske tandis skulle kunna ringa mig dagen efter och berätta vad i helvete som tagit 5 h att fixa i munnen ?

Fortsätter alltså på spåret bitterf.... ett tag till.

Inte. en. bra. dag.

Bitterf....

Ligger i soffan och känner mig risig.

Agnes frågar om hon kan få bygga en koja. Vanligtvis brukar jag inte vara så pigg på den iden då det innebär att alla kuddar, täcken, filtar och stolar dras från olika delar av huset in till vardagsrummet. Sen hämtas det leksaker från jordens alla hörn. Dessa stuvas in och placeras i något slags organiserat kaos. Prydnadssaker som ljuslyktor brukar också vara populära då de tydligen fungerar väldigt bra som Barbie-fängelse. När kojan sen är klar brukar den vara kul att leka i ca 5-7 minuter, och det har aldrig hänt att den som byggde kojan städat undan den.

Nej. Det. Blir. Alltid. Jag. Som. Får. Städa.

Men eftersom jag kände mig krasslig idag så sa jag ja. Tänkte att om de bara ger mig någon liten minut av lugn och ro så är det värt det.

Agnes lämnade kojan obevakad någon liten minut, för att fara iväg på övervåningen och samla ihop mer grejer, jag vet inte riktigt vad som hände då jag  power-nappade till lite på soffan. Men tydligen så hade lillasyster passat på att leka lite i kojan hon med.

Vaknar av att Agnes är upprörd. I kojan..

-Alltså hur ser det ut här, Freja har ju förstört allt. Maaaaammmmmaaa !!! Det är ett bombnedslag här inne...

Jag tänkte först säga nånting som att då vet ni hur det känns för mig varje dag jag kommer hem från jobbet...men så tänkte jag att jag ska inte vara den där bitterf..... så jag sa ingenting. Men jag tänkte

Och för er som undrar så står kojan kvar. Numera obebodd.

En gammal bild på Agnes där hon ritar en hjärna. Kanske blir hon hjärnforskare.. eller arkitekt?