Jag måste erkänna att jag var lite rädd innan. Förberedelserna gjorde inte saken bättre, det skulle tvättas och blötas och saker skulle tas bort, inte ens en hårsnodd fick man ha. Regler om hur man ska och inte ska göra lästes högtravande upp. Sen skulle det ålas in i en våtdräkt, vilket för övrigt var dagens bedrift. Jag var den enda som valde heltäckande, så alla undrade säkert vad det var för fel på mig. Själv tyckte jag att jag såg ganska frän ut.

 Och trots funderingar om hur djup poolen egentligen var, och andra läskiga saker som skulle kunna hända, så är alla sådana tankar som bortblåsta i samma stund jag sätter mig på den flagnande poolkanten tillsammans med de sex andra förväntasfulla . Jag bara sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tycker att hela världen är underbar. Delfiner gör det med människor. Och för en stund glömmer jag bort att jag saknar barnen så det gör ont i hjärtat. Men ååå vad jag önskar att dom fått uppleva detta nu tillsammans med mig. Lovar mig själv att nästa gång vi åker utomlands hela familjen är detta det första att boka in.
Vi simmar, klappar och får lära oss några små trix. Delifintränaren gör sitt bästa för att hålla reda på alla sex euforiska turister som är övertaggade med lyckorus, samtidigt som han sköter delfinerna. Vi är en spretig grupp olika nationaliteter, äldre och yngre i en salig blandning.

 Det var i alla fall så nära total lycka man kan komma i ca 30 minuter. Jag vill aldrig gå upp, jag vill vara här med dessa underbara varelser tills jag skrynklar ihop som ett litet russin av allt saltvatten. Helst ännu längre. Men det får jag tyvärr inte, så det var bara till å vinka hejdå, kliva upp och åla sig ur våtdräkten.
Men i mitt nästa liv ska jag bli delfintränare. Pax.