Pedagogik

Har ni någonting provat att tvätta håret på en 2-åring som inte vill ?
Och då menar jag en 2-åring som
Verkligen. Inte. Vill.

Jag har. Och jag kan tala om att det är nästintill omöjligt.
Tydligen har jag traumatiserat det stackars lilla barnet vid något tillfälle för nu v.ä.g.r.a.r hon att ens gå i närheten av badkaret. Och det hela började bli ohållbart för Freja hade ätit ganska mycket glass och varit ute i sandlådan.
Sand och glass i hår är en dålig kombo.

Så, i ren desperation köpte jag en sån där skärm som man ska ha på huvudet så man kan skölja håret utan att vattnet hamnar i ögonen,  den har ju funnits i alla tider så den borde ju fungera...men en förutsättning är ju att man har lyckats placera barnet i duschen eller badkaret först, annars kan det bli svårt.
Laddar badkaret med skum och en massa Barbie-dockor i ett desperat försök att locka dit henne.
"Barn gör ju som du, inte som du säger" det vet ju alla, så jag sätter mig i badkaret och tar på mig tvättskärmen.

-Titta Freja mamma tvättar håret, titta vad bra det går (jag duschar håret).
-Freja.Vill. inte.

Ok. Inte ge upp nu.

-Vi kan tvätta håret på Barbie:sarna istället...så kan du b.a.r.a bada..(fast ok nu ljuger jag lite...)
...och tydligen känner Freja på sig att det är nåt lurt för hon bara fortsätter titta på mig sen backar hon ut ur badrummet och där sitter jag ensam och tvättar håret på Barbie-dockorna med en vit tvättskärm på huvudet.
Pedagogik när den fungerar som sämst.

En principsak

Två grejer har hänt idag, två grejer som fått mig att frångå mina principer. Den ena kan man säga var lite av en olycka och den andra mer ett medvetet val, om man vill kalla det så.

Jag och 2-åringen i familjen har varit lediga idag, ja eller lediga och lediga...hela min lediga tid har gått åt till att sysselsätta henne. Fylla pool och bada, plocka blommor, gunga, leka i sandlådan, hoppa studsmatta, hämta henne från grannens gård osv. Det är lite av ett heltidsjobb kan man säga. Och hon har slutat sova på dagen den lilla rackaren, och idag vaknade hon asatidigt nämligen kl 06.00, så när klockan blev halv två nånting så kände sig mamman trött, och det var sol ute, och jag kände väl lite som så att det skulle vara skönt att slappa lite i en solstol. Så jag gjorde allt som stod i min makt för att lillbarnet skulle somna en liten stund, men det är märkligt det där med barn de känner liksom på sig att det är något på gång. Så efter en miljon försök med välling och allt möjligt annat man blir trött av så var jag väldigt nära på att ge upp för det enda som hände var att jag blev ännu tröttare.

Och man ska egentligen inte söva barn i bil för jag har hört så många historier om föräldrar som varje kväll måste söva barnet i bilen för annars går det inte och då får dom vara vakna hela natten. Och tillslut blir man galen av sömnbrist. De kan hända att det går så långt att de måste borsta tänderna och byta om till pyjamas på barnet i bilen, och sen köra runtruntrunt i flera timmar innan barnet somnar, ibland kanske föräldrarna somnar före för att det tar så lång tid och det är ju inte bra.

Men jag gjorde ett litet undantag idag. Freja somnade gott och jag fick välbehövd egentid i solstolen. Det ska inte hända igen. Tror jag...eller jag kan inte lova.

Men det är egentligen emot mina principer att göra så.

Men det vart ganska bra ändå. För sen när hon vaknade var hon pigg och ville leka i sandlådan. Igen. Och vi satt där i sandlådan jag och Freja. Och det var sol och finväder och grannarna satt på sina gårdar och solade. Vårt kvarter är inte jättestort utan ganska litet och gulligt, och husen står i en fyrkant runt lekparken. Där satt jag i lekparken, i sandlådan med alla hus runt mig. Och jag satt sådär lite på huk, som en apmamma, för jag tänkte städa lite bland alla hinkar och spadar. I alla fall när jag satt sådär så r.å.k.a.d.e jag prutta så att det lät. Och det lät ganska högt faktiskt och jag blev själv ganska förvånad för jag var inte riktigt beredd på det.

Jag brukar inte göra så, det är lite av en principsak för mig förstår ni att man inte pruttar eller fiser så det låter. För det är ganska äckligt om ni fråga mig. Och grannarna satt ju som sagt på sina gårdar, och det var ganska tyst just då. Ingen som klippte gräsmattan eller tvättade bilen. Och det hela kändes lite pinsamt, så jag försökte mörka.

-MEN FREJA...säger jag så där lagom högt, men tillräckligt högt för att alla grannar ska höra det.
För det är ju ganska mycket gulligare med en 2-åring som pruttar högt än en 44-årig trebarns morsa.

Då säger Freja jättehögt.
Jätte.jätte.jätte.jättehögt.
Så högt att det typ ekade mellan alla hus på våran lilla gata.

-MAMMA PRUTTADE...

I´m a nurse, whats your superpower ?

När jag sa upp mig från mitt tidigare jobb för en stor klädkedja så var det en av cheferna från huvudkontoret som sa till mig. -Jaha, så du ska bli lågavlönad. 

Där och då blev jag så tagen på sängen av den responsen att jag inte sa något alls, sen blev jag arg. Kändes så otroligt förminskande att bli bemött på det sättet, för själv var jag så otroligt stolt att jag äntligen tagit tag i det jag velat göra så länge, dvs att utbilda mig till Sjuksköterska. Och så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte gav svar på tal, för gudarna ska veta att det inte är lönen som gör att man väljer att jobba som Sköterska. Men hur arg jag nu än blev för den där otroligt opassande kommentaren så hade hon ju rätt på ett sätt. 

För det jobbet vi gör v.a.r.j.e dag borde vara värt så mycket mer.

Vi går genom urin, avföring, kräk och blod dagligen. Många skulle inte klara av det, tycker att det är ett riktigt "skitjobb", och det passar långt ifrån alla. Vi träffar dig när du kanske har den värsta dagen i ditt liv. Då står vi där, sommar eller vinter, vardag eller helg, natt eller dag redo att ta hand om dig. Vi håller din panna i vår hand när du kräks, vi smärtlindrar dig om du har ont, vi får dig att känna dig trygg, vi tröstar dig när du är ledsen. Vi för din talan om du inte klarar av det själv, vi förklarar för dig vad som händer när du inte förstår. Vi hjälper dig på toaletten när du inte orkar gå själv och rehabiliterar dig efter sjukdom, trauma eller operation. Vi stöttar och peppar dig när det känns som du vill ge upp. Vi finns vid din sida 24 timmar om dygnet.

Vi har hand om flera patienter på varje pass, endel väldigt vårdkrävande och andra akut sjuka, vi går flera kilometer varje dag, och vi hinner inte alltid ta lunch för vi kan inte alltid låta saker vänta till senare. Vi lägger om dina sår, vi tar blodprov som kan tala om för oss varför du är sjuk och vi ser till att du har en fungerande infart ifall vi behöver ge dig mediciner, mediciner som ibland är livsviktiga. Vi hanterar dagligen potenta läkemedel, vi späder och blandar så att just du får rätt styrka. Vi bevakar ditt mående för att i tid upptäcka om du håller på att försämras, då är det vi som åtgärdar det mest akuta och larmar doktorn. 

Får du hjärtstopp är det vi som är först på plats för att starta hjärt- och lungräddning. 

Inte alltför sällan befinner vi oss i situationer som känns övermäktiga, då har vi varandra. Vi hjälper och stöttar varandra. Vi möter arga, ledsna och frustrerade patienter och anhöriga och jag vågar nog påstå att de flesta av oss har fått väldigt lite träning i att tala med och bemöta människor i kris, men vi gör vårt bästa. Många gånger kommer belöningen i form av kramar och fina ord. Det är värt allt, ett fint kvitto på att vi gör skillnad. Vi gör vårt yttersta varje dag för att du ska få så bra vård som möjligt med de resurser som finns, trots dålig lön, personalbrist och besparingar. 

Vi stöttar dina anhöriga när det ser hopplöst ut. Och om inget annat finns att göra ser vi till att du har det så bra som möjligt till ditt sista andetag. Vi ger anhöriga ett fint och värdigt avsked om det värsta händer. Vi gråter med dig och dina anhöriga, för vi blir också berörda av de människor vi möter. Berörda av alla dessa livshistorier vi får ta del av på så kort tid. Det är en otrolig förmån men också känslomässigt påfrestande. Vi skrattar och vi gråter tillsammans. Vi skojar ibland om saker som utomstående förmodligen skulle anse vara direkt olämpliga, men det är vårt sätt att "orka med".

Trots dålig lön så har jag valt världens bästa jobb. Det är tungt och slitigt nästan jämnt men när belöningen kommer i form av tacksamma patienter och anhöriga så gör det de hela så värt det.

Jag har världens bästa jobb

Jag lagar äcklig mat

Jag har aldrig påstått att laga mat är min grej, men ibland kan jag känna att inspirationen kommer krypande och jag får lite av ett infall av att laga något gott.

Idag var en sån dag.

Samtidigt vill man ju försöka äta nyttigt och det kan ju vara lite av en utmaning.
Men idag när jag spatserade runt bland hyllorna på Ica råkade jag få syn på sjögräsnudlar med endast 2 g kolhydrater. Kändes lite som att bli bönhörd. För ett tag.

-Well hello there, tänkte jag, ni får följa med mig hem.

Så jag gjorde slag i saken och investerade. Glad i hågen kör jag sen hem med min lilla Ica kasse och kockar ihop lite kyckling och grönsaker tillsammans med de fantastiska sjögräsnudlarna.
Som en liten parantes måste jag få säga att jag verkligen avundas dom som bara kokar ihop nåt av det dom har hemma också blir det gott. Det har aldrig hänt mig. Med betoning på a.ld.r.i.g.

Till exempel; Jag hade date en gång när jag bodde i Stockholm, det var på den tiden då jag fortfarande åt korv och makaroner för jag var en fattig tjugoåring. I alla fall jag skulle steka korv och koka spagetti till den där killen så vi kunde äta middag tillsammans, men jag lyckas på nåt jävla vänster med att bränna korven och koka ihop spagettin så att det blev en enda tjock spagetti och sen har det bara fortsatt på den linjen...

Tillbaka till dagens rätt nu då...blev det gott ?
N.E.J. Det blev det inte. Det blev äckligt.
Dom där jävla nudlarna förstörde a.l.l.t.

Varför ?
Jo serrni, det stämde att nudlarna var krispiga, precis som det stod på paketet, MEN dom var även sega. Segt och krispigt är en dålig kombo. Lite som att tugga på ett gummiband som är gammalt.

Jag har ju som sagt aldrig påstått att jag är något av ett kulinariskt geni.

MEN den här gången var det faktiskt inte mitt fel.

Blä

Falsk marknadsföring

Intresseklubben antecknar

Jag körde på en fågel på vägen till jobbet för någon dag sedan.

Ingen stor fågel mer som en sparv av nåt slag. Tror jag.

För trots fågelskådning i skolan är jag inte så värst bra på fåglar, men storspoven kommer jag ihåg, och att man var tvungen att kliva upp jätte tidigt på morgonen och cykla jättejättelångt för att sen sitta i en buske och titta med kikare på olika fåglar. Sen cyklade vi hem igen.

Men i alla fall. Vi säger att det var en sparv. För det var ingen storspov.

Den där lilla sparven bara flög in över vägen mitt framför bilen och jag körde på 100-väg så då bromsar man inte. Fast man vill. Men man får inte för då kan man få mer bucklor baki bilen och jag har redan en. Och värre saker kan hända som whiplash och man blir inlagd på sjukhus och får äta sjukhusmat och sova i en oskön säng. Har man riktigt oflyt får man dela rum med flera andra patienter som vill titta tv hela natten med jättehög volym, eller springa omkring nakna på rummet.

Det kan hända så. Jag råkar veta det.

Men i alla fall. Tillbaka till ämnet; jag körde på den där stackars lilla sparven i 100 knyck och fjädrarna bara yrde. Och jag tänkte bara nej, nej, NEJ varför var du tvungen att flyga så där nära bilen. Och det var en bit kvar till jobbet och man kan inte stanna på 100-väg. I alla fall inte om man kört på en fågel. Så jag körde bara på men samtidigt i mitt huvud målades det upp bilder om hur fågeln satt fastkilad i grillen på bilen. Och så var den inte helt död utan den levde lite så jag måste barmhärtigt avsluta lidandet för den lilla sparven. Och sen planerade jag den lilla sparvens begravning, för när jag var liten begravde jag humlor som drunknat i min pool och grävde ner dom i mammas rabatt, sen snickrade jag ihop små kors av glasspinnar och sjöng psalmer för de stackars humlorna. 

Jag hade planerat det där.

In i minsta detalj.

Men allt det där det behövdes inte, för när jag kom fram syntes inte ett spår av pippin. Den var bara borta. Lite blandade känslor om det, men vi får nog ta för givet att den dog där och då på väg 97.
Jag tänker att den ligger fint i en liten grästuva med lite smörblommor runt sig. 

I skogen sjunger fåglarna för sparven som mötte blåa fartdöden alldeles för tidigt. 

Lite så tänker jag att det är.

Jag menar inte att det är ett stort problem men det händer rätt ofta att småfåglar liksom dyker framför bilen när man är ute och kör, och ibland sitter dom bara där mitt på vägen. Man kan ju undra om dom har nån slags dödslängtan eller om dom bara är lite sådär "hang loose" äventyrliga av sig.

Men å andra sidan är väl fåglar inte kända för att ha så avancerade hjärnor. 

Dom flyger mest hit och dit kan man tycka. 

En storspov skulle aldrig gjort så.

Sparven flög över vägen och rakt in i pärleporten