6 september 2011.

Den 6:e September ringer telefonen på jobbet, jag har precis kommit tillbaks från en två veckors semester på Cypern, känner mig utvilad och full av energi. Kvinnan i andra änden presenterar sig som sjuksköterska och hon har något tråkigt att berätta.

Din pappa har gått bort imorse säger hon, jag hör någon som gråter. Det låter konstigt. Inser sen att det är jag som gråter och skakar okontrollerat. Hör mig själv ifrågasätta vad som hänt, han var ju så pigg, inte alls sjuk.  Kristina som sjuksyster heter svarar så gott hon kan, men det kan inte vara så lätt då jag inte lyssnar utan bara fortsätter fråga samma frågor om och om igen medans jag gråter hysteriskt med en röst jag inte känner igen. Händerna skakar.

-Jag måste gå nu, hör jag plötsligt mig själv säga mellan hulkningarna. -Men Anna..börjar Kristina...men jag orkar inte prata, vet bara att jag måste ta mig där ifrån, och de så fort som möjligt. Reptilhjärnan skriker -Fly !

Lämnar stackars Kristina hängande i luren.

Tack och lov för underbara arbetskamrater och vänner som ställer upp när det gäller. Fixar så att jag slipper köra bil hem, kramar om mig och lyssnar. Hjärnan har liksom slutat fungera, glömmer bort telefonnummer och kan inte inte manövrera mobilen. Sitter bara och stirrar på namnen utan att se vad som står där. Jag är på stand-by.
Ringer mamma, hon vet redan, ringer Fredrik som oxå vet och är på väg hem. Ringer min bästa vän Nina. Hon kommer direkt. Står på parkeringen och väntar på Nina, tårarna rinner. Bryr mig inte om att folk som går förbi undrar. Tänker inte en sekund på att jag faktiskt skulle kunna sätta mig i bilen. Nina kommer, vi kramas. Jag vill åka till pappa direkt, det känns viktigt för mig. Pratar med personalen och det går bra att vi kommer på en gång. Nina kör.

Pappa har somnat in hemma i sin säng, han bodde på ett dyngnet-runt-servicehem och flickorna som jobbar där hade tittat till honom vid sjutiden på morgonen,hjälpte honom med snarkmasken som han har, då var allt bra och han hade bett om ett glas apelsinjuice. Vid nio var han död. Jag och Nina är där vid halv elva,  jag är nervös. Har aldrig sett en död människa förut, men känner att det här är något jag måste göra.

Det är tyst i lägenheten. Pappa ligger nerbäddad i sin säng med händerna vilandes på magen. Ett ensamt ljus brinner på nattduksbordet. Det är stillsamt vackert.

Pappa är fin, han sover bara. Så ser det ut, lägger handen på hans händer, dom är fortfarande varma.
Blir sittande en stund vid hans sida, säger att jag är där och ber om ursäkt för att jag inte var den allra bästa dottern alltid. Hoppas han förstår.

Om jag sitter här ett tag till kanske han vaknar är känslan. Jag stryker hans arm och undrar vart han är nu.

I himlen är pappa frisk och stark, ingen MS , ingen rullstol och inga andra hjälpmedel. Han är solbränd och ler. Han drejar krukor och drar halvtöntiga skämt med glimten i ögat, han berättar sagor om Trumeluns för alla barn, precis som han gjorde för mig när jag var liten. Han sitter i solen och röker pipa. Han är lycklig.

Jag säger farväl, vi ses sen pappa.

---