Men man ska inte lägga energi på negativa saker, det säger jag jämnt till mina barn.
Så. Här sitter jag och känner att jag inte riktigt lever som jag lär.
För jag kan inte släppa det riktigt.
Ni vet när man haft en tuff dag på jobbet för att man sprungit hit å dit och nästan vänt ut och in på sig själv för att det ska bli bra för alla. Känslan när man gjort allt det där man ska bara för att sen bli idiotförklarad av en person med "högre medicinsk kompetens" på ronden. Man blir tilltalad som om man vore fem år. Av oklar anledning. Och helt oförtjänt.
Den känslan.
Den känslan.
Jag vill slå nåt hårt i huvudet på honom.
Okej inte på riktigt.
Bara rent hypotetiskt.
Men jag vill typ veva upp mitt långfinger i trynet på honom.
Men jag gör inte det för jag fyller 45 snart.
Och man gör bara inte så då.
Det är liksom 30 år för sent.
Och det skulle bli svårt att komma undan med det.
Men i alla fall.
När man sen äntligen får stämpla ut och kommer till parkeringen för att upptäcka att man glömt lyset på bilen. Och bilen startar inte. Såklart. För den har stått där i nio timmar. Med lyset på. Så bara ett jävla mirakel skulle kunna få den att starta. Och inte en enda jävel syns till på hela parkeringen så långt ögat når. D.e.n k.ä.n.s.l.a.n. Man börjar fundera på vad man gjort för att förtjäna detta.
Men. Det löste sig.
För jag har världens bästa Sören som kom och kablade igång bilen.
Fast han hade gått och lagt sig så satte han sig i bilen och körde till Sunderby Sjukhus.
Och hjälpte mig att starta bilen. Underbar människa. Karma.
Sen ska jag försöka släppa incidenten på ronden.
För jag är en snäll människa.
Och jag vill inte vara den som är den.
Och den där "högre medicinskt kompetenta" personen kanske inte ens förstod att han betedde sig illa.
Så kan det absolut vara.
Lika lite som han förstår att han i.n.t.e är Guds gåva till mänskligheten.
Så kan det vara.
Godnatt.
 |
| Det här är min karma, för nåt bra måste jag gjort för att få ha honom i mitt liv. |
No comments:
Post a Comment