Intresseklubben antecknar

Jag körde på en fågel på vägen till jobbet för någon dag sedan.

Ingen stor fågel mer som en sparv av nåt slag. Tror jag.

För trots fågelskådning i skolan är jag inte så värst bra på fåglar, men storspoven kommer jag ihåg, och att man var tvungen att kliva upp jätte tidigt på morgonen och cykla jättejättelångt för att sen sitta i en buske och titta med kikare på olika fåglar. Sen cyklade vi hem igen.

Men i alla fall. Vi säger att det var en sparv. För det var ingen storspov.

Den där lilla sparven bara flög in över vägen mitt framför bilen och jag körde på 100-väg så då bromsar man inte. Fast man vill. Men man får inte för då kan man få mer bucklor baki bilen och jag har redan en. Och värre saker kan hända som whiplash och man blir inlagd på sjukhus och får äta sjukhusmat och sova i en oskön säng. Har man riktigt oflyt får man dela rum med flera andra patienter som vill titta tv hela natten med jättehög volym, eller springa omkring nakna på rummet.

Det kan hända så. Jag råkar veta det.

Men i alla fall. Tillbaka till ämnet; jag körde på den där stackars lilla sparven i 100 knyck och fjädrarna bara yrde. Och jag tänkte bara nej, nej, NEJ varför var du tvungen att flyga så där nära bilen. Och det var en bit kvar till jobbet och man kan inte stanna på 100-väg. I alla fall inte om man kört på en fågel. Så jag körde bara på men samtidigt i mitt huvud målades det upp bilder om hur fågeln satt fastkilad i grillen på bilen. Och så var den inte helt död utan den levde lite så jag måste barmhärtigt avsluta lidandet för den lilla sparven. Och sen planerade jag den lilla sparvens begravning, för när jag var liten begravde jag humlor som drunknat i min pool och grävde ner dom i mammas rabatt, sen snickrade jag ihop små kors av glasspinnar och sjöng psalmer för de stackars humlorna. 

Jag hade planerat det där.

In i minsta detalj.

Men allt det där det behövdes inte, för när jag kom fram syntes inte ett spår av pippin. Den var bara borta. Lite blandade känslor om det, men vi får nog ta för givet att den dog där och då på väg 97.
Jag tänker att den ligger fint i en liten grästuva med lite smörblommor runt sig. 

I skogen sjunger fåglarna för sparven som mötte blåa fartdöden alldeles för tidigt. 

Lite så tänker jag att det är.

Jag menar inte att det är ett stort problem men det händer rätt ofta att småfåglar liksom dyker framför bilen när man är ute och kör, och ibland sitter dom bara där mitt på vägen. Man kan ju undra om dom har nån slags dödslängtan eller om dom bara är lite sådär "hang loose" äventyrliga av sig.

Men å andra sidan är väl fåglar inte kända för att ha så avancerade hjärnor. 

Dom flyger mest hit och dit kan man tycka. 

En storspov skulle aldrig gjort så.

Sparven flög över vägen och rakt in i pärleporten