Hockey-wifey

För er som inte vet så tränar min man Luleå hockeys damlag.
Alltså mitt glamorösa liv som hockeyfru (eller tränar-fru om man ska vara politiskt korrekt).
Ni ska bara veta.

Så många resor, så mycket städer att se.
För Fredrik.
Själv ser jag mest jobbet och huset.
Och vägen där emellan.

Glamour.

Att vara gift med en man som är lika mycket gift med sporten är ungefär som att vara ensamstående.

Man får vänja sig med å dela lika.
Eller lite mer som 85/15 om jag räknar lite snabb överslags-räkning.
85% hockey-änka.

Ingen fara det är mycket värre under högsäsong.

När vi träffades var han inte nån succetränare. Han var en arbetslös, pensionerad halvbra hockeyspelare som coachade hemma i tv-soffan och från läktaren.
Men hockeyn har alltid funnits där, mer eller mindre, fast jag tror nog aldrig att han hade kunnat föreställa sig, inte ens i hans vildaste fantasi, att det var ett damlag han skulle träna.  Men så blev det. Är tydligen hans lott här i livet. Finns ett tidigare inlägg om det  här.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt när hockeyn ibland tar så mycket tid.

Men det är ok.

Jag tänker lite som så att om man får göra det man gillar så mår man bra.
Dessvärre är det är inte bara Fredrik som äter, sover och skiter hockey dygnet runt...nä det blir
lite ofrivilligt för övriga familjemedlemmar oxå.

-Telefonen ringer stup i kvarten. Och Fredrik har ALLTID "kontoret" öppet, då spelar det ingen roll om han är mitt i middagen, sitter och skiter eller hänger med huvudet först utför ett stup.
Han svarar alltid, och då blir övriga familjemedlemmar ofrivilligt engagerad i allt hockeysnack.
Och som om det inte vore nog med det.
-Nä när TV:n slås på här hemma är det hockey som visas.


Det. däremot. är. inte. ok.

På förstasidan succetränaren och snippan...