Aldrig. Mer.

Då var det gjort.

Tandfix i narkos. Och aldrig mer kommer jag utsätta mig för detta.

Det jag trodde skulle vara easy-peacy var i själva verket bland det värsta jag gjort. Jag hade i mitt huvud föreställt mig en snabb liten sövning och sedan vakna hel och glad i min lilla mun.

Men nej den lilla sövningen blev 5 timmar lång. Kul. Intuberad med uppspärrad mun i 5 timmar. Ni kanske kan tänka er. Vaknar med ett illamående utan dess like. Halsont från helvetet. Blåsor och sår i hela munnen och mungipor. Jippi. Dessutom får jag den förmodligen snipigaste sköterskan på hela Piteå Älvdals Sjukhus. När jag ligger med huvudet i spypåsen kommer hon och meddelar att nu måste jag äta.
Jo just det...tycker du att jag ser mycket sugen ut på att äta nu ?

Idiot.

Jag rullades in på operation 10.00 och vaknar 16.00, information från tandis fick jag när jag fortfarande var halvt medvetslös av propofol, kommer inte ihåg värst mycket av vad hon sa, antar att hon skulle stämpla ut ganska omgående då klockan var efter fyra på em...

 När jag påpekade detta till sköterskan lite senare, att jag inte minns vad tandläkaren informerade mig om, så får jag till svar:

- Ja men dom har ju nog långa dar...

Det. har. dom. säkert.

Men hade man kunna lösa det på ett annat sätt ? Kanske tandis skulle kunna ringa mig dagen efter och berätta vad i helvete som tagit 5 h att fixa i munnen ?

Fortsätter alltså på spåret bitterf.... ett tag till.

Inte. en. bra. dag.