Duktig mamma del 2

Måste erkänna en grej.
Jag tycker inte att det är så värst kul att leka.
Är jag en dålig mamma då ?
Det är bara det att det är så tråkigt.
Tror jag växt ifrån de där faktiskt.

Och Frejsan är inne i en extrem lekperiod nu.
-Leka mamma! säger hon och då är det liksom bara att ställa upp.
För hon ger sig inte och hon går inte att avleda.
Ibland kan det fungera att muta med glass, men hon hade redan ätit 700 glassar igår så jag kände lite  att det fick räcka. Och sen var glassarna ändå slut.

I alla fall. Hon bara fortsatte:
 -Lekamammalekamammalekamammalekamammalekamamma...
Som en liten duracell kanin med Kalle Anka röst. Så till slut hade jag inget val.
Sa jag att glassen va slut ?

Så vi lekte. För duktiga mammor leker med sina barn.
Tror jag. Eller i alla fall låtsas folk som det.

Leken bestod i alla fall av att hon hämtade olika leksaker ur sin låda.
Sen borrade hon i dom med sin leksaks-borrmaskin, la dom på mitt huvud och sa:
-Äta Mamma!

Jag förstod inte riktigt vad den egentligen gick ut på men jag gjorde som hon sa.
I en tvåårings hjärna kanske den leken är logisk på nåt sätt.
Jag vet inte riktigt.

Men det var inte jättekul. Det var det inte.

Borra & äta-leken. Den är ny.

Duktig mamma del 1

Då är det såhär att man ska försöka göra sina barn självständiga.
Inte curla så mycket.
Finns bara fördelar med det.
Det vet ju alla.
Man ska rusta sina barn för vuxenlivet.
Duktiga mammor gör det.

Om man lyckas så får man mer hjälp i hemmet.
Och det vill man ju ha.
Om man inte lyckas så fortsätter allt som vanligt och man får göra allt själv.
Men eftersom jag också väldigt gärna vill vara en duktig mamma så försöker jag verkligen.

Hur det går ?
Jo, nu efter några månader av tjat har jag äntligen lyckas få Agnes att ställa undan tallriken efter sig.    
Hon ställer den numera på diskbänken.

Så det är ett framsteg.
Det måste man väl ändå säga.
Om ett halvår kanske hon sköljer av den också.
Och om ytterligare sex månader kanske hon till och med ställer in den i diskmaskinen.

Man får helt enkelt skynda långsamt.
Och.
Man måste ha en realistisk tidsplan.
Så.
Fråga mig igen hur det går om nån månad.
Eller om nåt år.
Det kanske går bättre då.

Men så ibland glimmar det till här hemma. Och då känner man att man kanske ändå gjort nåt rätt.
Som till exempel när de fyller på toapappret utan att man behövt säga till.

Framsteg.

Winter is coming...

...och sen efter vintern kommer sommar´n och med den beach 2017.

Och det verkar som att det kommer gå lite dåligt med det där.

Beach 2017 alltså. 

Varför är jag inte förvånad ?

Jag började för några veckor sedan med att sluta med socker.

Och det gick ju bra ett tag.

Men nu har jag slutat med att börja med det.

Drabbades nämligen av ett återfall och fullkomligt tryckte i mig.

Lite som en labrador i ett skafferi.

Jag åt allt jag kom över.

Det var punchrullar till frukost och jelly-beans till lunch.

Och gott var det.

Sen kom Fredrik hem med fika och smörgåstårta.

Ja ni förstår.

Det gick lite åt helvete.

Så nu är det tillbaka på ruta ett.

Så kan man säga att det är.

Och jag ooorkar inte.

Men jag måste.

Träning är det också lite dåligt med.

Men det är ju inget nytt.

Och det här är ingen träningsblogg.

Som ni kanske förstår.

För det skulle inte vara en speciellt bra träningsblogg.

Men i alla fall.

Jag tänkte ändå berätta att jag kan stå på huvudet nu.

Jag blev själv ganska förvånad över att jag lyckades med det.

Utan stöd och allt. 

Man ser rolig ut när man står på huvudet.

För tyngdlagen gör liksom att rumpan ramlar ner

Eller upp, beror lite på hur man ser på det. 

Och brösten hamnar under hakan.

Och kinderna trycks upp.

Så det är inte smickrande på nåt sätt.

Men ungarna tycker det är kul när jag gör det.

Speciellt Freja, hon gillar att hänga på mina ben när jag står där och vinglar.

Då håller jag på att bryta ryggen litegrann.

Men det är det enda jag tycker är roligt nu.

Att stå på huvudet alltså.

Så jag ska försöka utveckla den träningsformen.

Vi får se hur det går.

Inte. bryta. ryggen.

Beslutsångest

Vi bytte köksluckor i våras.
Och det är lite så här det ligger till...att det inte alltid går jättefort med saker och ting här hemma. Jag skyller inte på någon speciell det är bara så det är. Planering har inte varit vår starka sida. Eller vi har en bra tanke från början. Men sen händer det nåt. Eller mer som att det inte händer något alls. Och vi har inte handtag på luckorna ännu. För vi har haft svårt att bestämma vilka vi vill ha.

Men i alla fall, när vi väl bestämt oss så hade just de handtagen utgått på Ikea. Förbannat.

Så.
Då blev det till å fundera lite till.
Sen hittade vi ett par fina som var för dyra.
Då blev det jobbigt för min lilla hjärna för jag ville ändå ha dom.
Men man kan inte betala över fyratusen kronor för kökshandtag.
I alla fall inte om man lever på en fattig sköterskelön.
Så.
Jag tänkte lite till.
I tre månader tänkte jag.

Och nu har vi äntligen bestämt oss, eller jag har bestämt för Fredrik ledsnade på att jag aldrig kunde bestämma mig. Så jag fick fria tyglar. Och vi är ganska leds på att dra ut alla lådorna för att komma åt besticken i översta lådan. Vi öppnar alltså alla lådor nerifrån och upp, för att komma åt gafflar och knivar. För vi har besticken i översta lådan, och om man inte har handtag så måste man dra ut nedersta lådan först för där kommer man åt i underkant, sen fortsätter man med den näst nedersta och sen den nästnäst nedersta...

Ja, ni kanske fattar.
Vi har 5 lådor.
Man blir lite galen.

Men i alla fall, vi börjar ändå bli ganska bra på det där, för vi har ju gjort det i cirka tre månader nu.
Sen har vi skyddsplasten kvar på luckorna för snickarn tyckte vi skulle ha den på tills han skruvade på handtagen. Och vi gör som han säger. Och vi har ju som sagt inga handtag ännu. Så plasten har också suttit i tre månader nu. Eller ja den sitter lite sådär för den är ganska kul att dra i tycker Freja.  Så den sitter fast lite här och där.
Fladdrar lite i hörnen.
Det är fint.

Anyway, det ska bli ganska skönt med handtag. 

Måste bara ringa snickarn. Det kan ta ett tag.
Men jag känner ändå att det kan hända snart.
Vi är på gång.

Kan till och med hända att vi hinner få på vinterdäcken i tid i år.
Eller vänta.
Jag kan inte lova.

Tar tillbak det där sista.

Finn fem fel.

Jag vet inte vem det är mest synd om...

Jag skäms lite över att erkänna det. Men nu gör jag det i alla fall.

Freja dricker fortfarande välling på nätterna.

Hon är 2 år och 7 månader nu.

Borde vart slut med de där för länge sen.

Till mitt försvar:

Vi har faktiskt slutat en gång. Men sen började vi igen.

För hon var förkyld och väldans täppt i näsan.

Och mamman b.e.h.ö.v.d.e verkligen sova.

Mammor behöver det. Det vet alla.

Och nässpray har jag testat. Det gick inte så bra för hon blev så upprörd över att jag sprutade nässpray i näsan på henne så hon grinade tills hon blev ännu mera täppt. Varm välling löste problemet. Tack Semper, I love you.

MEN.

Sen var det kört.

Vällingnätterna började om.

Och det eskalerade liksom. Från att ha druckit välling en gång per natt till att fullkomligt supa i sig.

När det var som värst tankades det tre gånger per natt och jag kände lite att nu får det vara nog.

Så. Nu för fem dagar sedan bestämde jag mig för att vara en duktig mamma och ta tag i problemet.

Och vi har kämpat i fem dagar nu, jag och Freja. Det är ganska traumatiskt för oss båda.

Och det är otroligt hur uthålliga de är de små liven. Man kan ju tycka att det hela skulle ge sig efter tredje natten. 

Men nej då, det är som att hon kan ana sig till  mitt svaga psyke.

Och det är så jävla jobbigt, inatt har jag till exempel legat och lyssnat på välling, väääälling, väääääääälling i ca en timme. Sen började hon krypa ur sängen för om man inte får välling i sängen mer så kanske man kan få det i soffan på nedervåningen. Så efter att ha lyssnat på en timmes Freja-abstinens avslutade jag med att jaga bäbis i sängen. 

Men än så länge är det 1-0 till mig. 

Ä.n  s.å  l.ä.n.g.e. 

Man kan ersätta ett beroende med ett annat så jag försöker lära henne att ta nappen istället, sen har jag också upptäckt att hon blir lite lugnare om hon har en napp i munnen och en i varje hand. Vilket egentligen inte är en jättebra lösningen eftersom jag förmodligen kommer få ägna mina nätter till att leta nappar istället. Dom där jävlarna lyckas alltid försvinna,  och det spelar liksom ingen roll att man haft trehundramiljoner stycken i sängen när man gick och la sig.

Det kan inte vara lätt att vara liten alltid, för förutom traumat med att sluta med välling på nätterna så var jag tvungen att tvätta håret på Freja igår kväll, och då råkade hon få schampo i ögat.

Och då, helt plötsligt sa hon den längsta meningen jag nånsin hört henne säga.

-Mamma, jag kommer tappa mitt öga.

Så sa hon.

Välling-supar´n.