Grattis på födelsedagen pappa !

Idag skulle min pappa fyllt 77 år. Han dog strax innan han skulle fylla 72 år om jag nu räknar rätt, matte är inte min starka sida. Men några år hit eller dit spelar väl ingen roll, han är ändå fortfarande lika död. Det är sorgligt att förlora en förälder, de har ju liksom alltid funnits där och så helt plötsligt är dom bara borta.  Här finns ett inlägg från 2011 då min pappa hastigt gick bort.

I mitt yrke händer det att jag möter människor som bara har dagar kvar att leva. Endel vill inte alls och döden är förknippad med mycket ångest medan andra är så klar med livet. Jag blir lika fascinerad varje gång jag talar med en gammal människa som har försonats med tanken på att det är deras tur. Ingen rädsla, bara ett lugn och en känsla av att de haft ett bra liv. Tänk om man ändå fick känna så.

Jag kommer aldrig glömma en äldre dam som kom in till oss för ett tag sedan, hon var egentligen i grunden väldigt pigg, men hade drabbats av en akut sjukdom. Och hon var riktigt dålig när hon kom in. Och med riktigt dålig menar jag r.i.k.t.i.g.t dålig. Och det var bråttom men vi fick upp henne på IVA i precis rätt tid. Där åtgärdades det ur-akuta. Efter cirka en vecka var hon så pass bra att hon kunde åka hem igen.

Men tyvärr så dröjde det inte mer än en vecka förrän hon var tillbaka hos oss och denna gången fanns inget att göra. Hur säger man något sådant till någon?

Det var tufft.
För henne.
För anhöriga.
Och för oss.
För hon var inte riktigt klar med livet fast hon var gammal.

Och det tog tre dagar om jag inte missminner mig. Tre dagar.
Och jag vet inte om hon försonandes med tanken på slutet för jag hade inte hand om henne den sista dagen.
Men jag hoppas innerligt att hon ändå gjorde det.

Tre dagar. En evighet eller en kort sekund.
För hur kan man förbereda sig på något sådant på bara tre dagar?
Samtidigt som tre dagar kan kännas som en evighet när man väntar.
Och man vill inte att någon ska lida längre än nödvändigt.

I alla fall.
Hon dog.
Och det var fint.
Hela hennes familj var samlad.
Intill hennes sista andetaget.
Buren, hela vägen.

Om jag måste dö på sjukhus så är det så.
Med hela min familj samlad runt mig.
Men man får inte bestämma själv, och det är det som är så läskigt.

Några veckor efter råkade jag snubbla över en minnesruna.
Jag blev så glad.
För det var hon.
Den äldre damen.
Och hon verkade ha haft ett så rikt liv.
Det gjorde mig glad.

Men idag fyller pappa år.
Och jag blir inte lika ledsen nu när jag tänker på att han inte finns med oss längre.
Lite vemodig mer.
Sorgen bleknar lite.
Jag tror han har det fint där han är.
Och om jag själv fick bestämma hur jag ska dö så skulle jag nog bara vilja somna in.
Hemma i min egen säng. Som pappa.
Efter ett glas apelsinjuice.

Grattis på födelsedagen finaste pappa!