Julia.
Min första. Lyckligt ovetande om vad som komma skall. Vaknar av att vattnet går när jag vänder mig i sängen tidigt på morgonen, 15 dagar för tidigt. Åker in till förlossningen och får konstaterat att det är fostervatten. Skickas hem med en limpa (blöja) mellan benen för att invänta lite tätare värkar. Hinner vara hemma några timmar innan jag tycker att det börjar bli ganska outhärdligt med värkarna. När jag kommer in till förlossningen är jag öppen 1,5 cm.
1,5 cm är i.n.g.en.t.i.n.g. Men min kropp är tydligen inte så tålig och smärttröskeln inte så hög. 8,5 cm kvar, ingen fara det fixar jag. Not.
Blir erbjuden lavemang, och eftersom jag är en duktig flicka som läst på så tackar jag ja. Men låt mig säga. Aldrig mer. Hellre skiter jag ner mig under hela förlossningen än tar lavemang igen. Vet inte vad det var jag fick men kändes lite som om de spolade upp en liter vatten där bak. Barnmorskan meddelar lite käckt att det är bra om du kan hålla dig så länge som möjligt för bästa effekt.
Jo. Det är säkert jättebra i de bästa av världar.
Men. det. går. inte.
Effekten kommer nu.
Och bättre än såhär blir det inte.
Ränn-skita och förlossningsvärkar är inte alls en bra kombo. Under hela öppningsskedet kändes det som om jag skulle skita ner mig. Som om det inte vore nog med det ena. När barnmorskan sen tyckte att det var dax för epidural var ingen lyckligare än jag. Tyvärr var narkosdoktorn ute på andra äventyr så jag fick vänta lite. Att be en gravid kvinna vänta lite är väl inte den bästa ide´n men det kan vi prata om det en annan gång. Sen när han väl kom så tog epiduralen bara på ena sidan. Så ena sidan var bedövad och den andra hade jag fortfarande värkar på. Som gjorde ont. Så då fyllde de på lite. Eller det blev lite mycket kanske, för när jag skulle upp och stå för att skynda på det hela så var benen som spagetti. Gick inte att stå och hade noll känsel från midjan och ner. Hade ramlat ner i en hög på golvet om det inte var för förlossningspersonalen som fångade upp mig. Jäkla effektiv epidural det där.
Var en hel del personal med på Julias förlossning för tydligen hade jag i ett förvirrat ögonblick godkänt att lite studenter skulle få vara med. Så det stod ett gäng där nere vid fotändan och tittade in. Kan inte säga att jag brydde mig så mycket just då. Hade fullt upp med att försöka föda barn. Tyvärr så kunde jag inte krysta på grund av den super effektiva smärtlindringen så ut kom ungen helt odramatiskt med sugklocka och yttre press. Yttre press är ett finare ord när någon (förslagsvis en barnmorska) ligger på din mage och klämmer ut ungen.Typ. Lite som en kaviartub. Inte det roligaste jag varit med om men jag kände inte ett endaste dugg där nere. Helt smärtfri. Och personalen bara -Åå, vad duktig hon är.
Agnes.
Unge nummer två. Förlossning startar precis som den första. Vattnet går på natten, i sängen, två dagar efter beräknad partus. Som att hälla ut en hink den här gången. Fredrik halkade efter mig med en frottehandduk under fötterna på min väg mot toaletten. Torkatorkatorka. Hur mycket fostervatten ryms det i en mage ? Tydligen rätt så mycket...
Var öppen 6,5 cm vid ankomst till förlossningen. Det tar sig, men antar det är lite lättare när en banat väg redan.
Inget lavemang. Ny limpa.
Efter ett tag vill förlossningspersonalen att jag ska bada, de har tänt ljus å allt. Oj vad skönt tänkte jag, men det badet egentligen gör är att sätta fart på förlossningen. Vilket är poängen, men hade varit trevligt med en liten förvarning. Jag känner mig lite lurad när jag och min enorma mage försöker kravla oss upp ur badet mitt i en värk. Fredrik tycker jag ser rolig ut. Jag tycker han kan hålla käften.
Men i alla fall.
Allting rullar på och går enligt planering och jag tänker att jag äntligen ska kunna hjälpa till själv med att föda fram. Men. Tyvärr höll det på riktigt illa för när Agnes huvud var ute ute fastnade hon med axeln under mitt blygdben. Det kallas skulder dystoci och då är det ordentligt bråttom med att få ut barnet. Annars kan det värsta hända.
Fullt pådrag tusen människor på rummet varav hälften stirrar in mellan mina ben.
Det är det som kallas "deja vu" tror jag.
Fråga mig inte vad de gjorde där ner men det var händer och sugklocka och folk som låg på min mage. Igen. Och när hon kom ut hängde bajskorven i rumpan (på Agnes allts. Inte på mej. Eller ja det vet jag ju inte...det kanske den gjorde på mig med. Sånt kan tydligen hända när man föder barn har jag hört.) Jag tänkte i alla fall att det här är inte bra.
Inte alls bra.
Och hon skrek inte, och de lyfte henne åt sidan och jag ser inget för det är så mycket folk runt bordet hon ligger på. Sen efter vad som känns som en evighet skriker hon lite och barnmorskan springer iväg med henne i sin famn till barn IVA. Nästa pärs kommer sekunderna efter då moderkakan inte vill släppa, vilket i sin tur leder till att såret inte kan dra ihop sig och det slutar inte att blöda. Jag hör barnmorskan räkna. Blod i milliliter. 800, 900...1000...
-Nä, nu måste hon iväg, hör jag henne säga och jag rullas iväg på operation för att avlägsna placentan kirurgiskt. Kvar står Fredrik ensam. Så inte den bästa upplevelsen för någon i familjen. Jag förlorade 2 liter blod och hade ett blodvärde under 70. Sliten är ett bra ord att beskriva hur jag kände mig. Men det gick bra Agnes repade sig snabbt med antibiotika och några dagar i öppen kuvös, och jag fick lite blod och piggnade till efter cirka en vecka.
Freja.
Barn nummer tre. Kejsarsnitt eftersom det inte gick så bra med Agnes. Tydligen så löper man större risk för skulder dystoci om man redan varit med om det en gång. Det och sugklocka är inga bra odds. Dessutom var jag rädd. Hade möte med specialist mödravården, jag hade taggat till tänderna, för jag hade hört så många historier om hur svårt det är att få kejsarsnitt, spelar ingen roll om ungen ligger upp och ner, bak- å fram eller in- å ut. Nä vaginalt ska de va..det är bäst för kroppen. Hade förberett ett långt utlägg och lovat mig själv att hålla hormonerna i schack. Om det gick. Så döm om min förvåning när läkaren bara:
- Ja, det är klart det blir snitt. Två sugklockor och en skulder dystoci ger inte direkt odds till din fördel. Och det blir inte så mycket mer akut än det ni var med om förra gången.
Några veckor senare sitter jag i soffan och känner något som skulle kunna vara lite vattenavgång och säger det till Fredrik. Sen går jag och lägger mig. På morgonen när jag ställer mig upp så v.e.t jag att det är vattnet (hat-trick.) Så jag ringer till förlossningen och säger att vattnet gått och att jag egentligen har ett planerat snitt om 10 dagar. Åker in till förlossningen, har lite små värkar här å där, men inget mer än så. Åker hem för att sova och får en planerad tid dagen efter. Är helt säker på att förlossningen kommer dra i gång hemma men det gör den inte, lugnt och fint och jag får sova ganska bra hela natten. Så bra man nu kan sova när man vet att någon ska skära ut en unge ur magen dagen efter. Inkommer på morgonen, allt rullar på enligt rutin får nål och kateter, inne på operation sticker dom mig i ryggen. Jag är som en stor val som försöker flytta mig mellan säng och operationsbord. Operationspersonalen skrattar och tycker jag har stor mage. No, shit Sherlock vill jag säga, men jag låter bli. Synd att bli osams med den som håller i kniven. Det går fort när bedövningen börjar verka. Men jag känner när dom tvättar. Och fast dom har förklarat för mig två gånger innan att man känner beröring men inte smärta så meddelar jag dom oroligt att jag känner när dom tvättar min mage. Och fast jag antar att dom är så sjuuukt less på att upprepa det så förklarar dom tålmodigt. Igen. Jag känner absolut ingenting när dom skär i min mage. Efter ca 10 minuter hör jag skrik. Lät som en arg bäbis för hon vill inte sluta skrika, men så skönt att höra det där skriket för en bäbis som skriker lever.
Prinsessa nummer tre alltså, världens finaste Freja. Kejsarsnitt är fantastiskt om ni frågar mig.
Föda barn är det värsta och läskigaste jag gjort.
Men också alldeles underbart.
Jag älskar er Julia, Agnes och Freja.
 |
| Uppkopplad |
 |
| Tre fina. Och en hund. |
No comments:
Post a Comment