Ett skepp kommer lastat.

Visst vet jag väl HUR det hände, men ändå är dom första orden som passerar min hjärna när jag tittar på den lilla lilla rutan på den lilla pinnen jag nyss pinkat på:
 -Hur i hela världen gick det här till..?!

Positivt graviditetstest.
En ny bäbis alltså.
Trebarnsmorsa.
Grattis till oss.
Vilken överraskning.
Verkligen.

Hur ska det gå med skolan, kommer jag vara äldst på MVC, ryms vi i bilen/huset, måste jag sluta med ridningen och hur fet kommer jag egentligen bli denna gång. Vill jag ens veta det. Förmodligen inte, men kan bli nytt personbästa.

Första besöket hos barnmorskan hann jag knappt kliva över tröskeln innan jag högt och tydligt deklarerade att mig får dom minsann inte upp på någon våg. Nejnej, glöm det! Hade förberett mig på en strid utan dess like då jag av tidigare erfarenhet haft barnmorskor som typ jagat upp en med blåslampa. Bring it, jag och mina hormoner är beredda. Så det kändes nästan lite snopet när hon bara:
-Nämen då ska jag inte tvinga dig.

Har ändå smygvägt mig hemma i vecka 20. På tom mage och nykissad. Enligt säkra källor borde jag gått upp ungefär fyra. Dom fyra gick jag upp i samma sekund som jag pinkade på grav.testet.

Jag känner mig redan som ett skepp som vaggar fram...och då får vi inte heller glömma att bäbis inte är beräknad förrän i Mars. Kan hända att det blir världens största bäbis och vi hamnar i Guiness rekordbok.


"jag känner en båt hon heter Anna, Anna heter hon... "

                            

Planerat eller inte, bäbis är välkommen och vi längtar tills hon kommer ut.