Ett skepp kommer lastat.

Visst vet jag väl HUR det hände, men ändå är dom första orden som passerar min hjärna när jag tittar på den lilla lilla rutan på den lilla pinnen jag nyss pinkat på:
 -Hur i hela världen gick det här till..?!

Positivt graviditetstest.
En ny bäbis alltså.
Trebarnsmorsa.
Grattis till oss.
Vilken överraskning.
Verkligen.

Hur ska det gå med skolan, kommer jag vara äldst på MVC, ryms vi i bilen/huset, måste jag sluta med ridningen och hur fet kommer jag egentligen bli denna gång. Vill jag ens veta det. Förmodligen inte, men kan bli nytt personbästa.

Första besöket hos barnmorskan hann jag knappt kliva över tröskeln innan jag högt och tydligt deklarerade att mig får dom minsann inte upp på någon våg. Nejnej, glöm det! Hade förberett mig på en strid utan dess like då jag av tidigare erfarenhet haft barnmorskor som typ jagat upp en med blåslampa. Bring it, jag och mina hormoner är beredda. Så det kändes nästan lite snopet när hon bara:
-Nämen då ska jag inte tvinga dig.

Har ändå smygvägt mig hemma i vecka 20. På tom mage och nykissad. Enligt säkra källor borde jag gått upp ungefär fyra. Dom fyra gick jag upp i samma sekund som jag pinkade på grav.testet.

Jag känner mig redan som ett skepp som vaggar fram...och då får vi inte heller glömma att bäbis inte är beräknad förrän i Mars. Kan hända att det blir världens största bäbis och vi hamnar i Guiness rekordbok.


"jag känner en båt hon heter Anna, Anna heter hon... "

                            

Planerat eller inte, bäbis är välkommen och vi längtar tills hon kommer ut.

Coach Glader.

Att coacha ett damlag i ishockey är Fredriks nya grej.

Tydligen så tycker han inte att han har tillräckligt med kvinnlig energi runt sig redan, jag menar han är ju redan en minoritet på hemmaplan med tre bestämda damer. Och för att inte tala om jobbet som säljare mot frisörer...jag tänker, fördomsfull som jag är, att där är det också rätt så mycket östrogen inblandat.

I alla fall, nu blir det mer av de varan.

Av alla solglasögon i hyllan bestämde sig Fredrik för just detta par.

Av alla restauranger  i heeela USA valde Fredrik Hooters. 

Glad som en lax.

Jag har inte riktigt förstått tjusningen i det här med att fiska. Men visst om man gillar att sova på ett stenhårt liggunderlag i ett tält mitt ute i tjottaheitti så...för att sedan ägna timmar och till och med dagar åt att stå och kasta en lina fram å tillbax. Har man tur får man napp men som det verkar oftast inte.

Fredrik försökte förklara för mig en gång, med diverse ljudeffekter om hur det lät när man kastade ut fiskelinan och sen med ännu mer ljudeffekter hur det lät när man när man vevade in den.

Wofsch wofsch wofssscchh. Jag är dock fortfarande lyckligt oförstående.

...och jag tror faktiskt aldrig jag har sett Fredrik så lycklig som när han står där i sin sparkbyxa..(förlåt vadarbyxa) och håller i sin lilla, lilla fisk.

Pannlampa mina vänner.

Saknaden.

Vi sitter hela familjen i bilen och gråter. I fem mil gråter vi nästan oavbrutet allihopa, för att det snart ska bli den allra sista gången vi får träffa våran älskade underbara hund Tyson. 

Tyson har tillbringat det som ska bli hans sista natt på djurkliniken i Öjebyn. Veterinären har ringt på morgonen och sagt att det inte blir bättre, snarare sämre. Det finns inget mer att göra nu. Han ska inte behöva lida mer. Och vi vet alla att det är det enda rätta vi kan göra för honom, men det gör så förbannat ont ändå...

För två dagar sedan fick du ont att gå, så ont att du inte ens klarade av att gå ut och kissa själv. När vi försökte hjälpa dig upp ylade du bara rakt ut av smärta. Vi åkte direkt till djurkliniken, Fredrik bar in dig i sin famn. Du blev inlagd och vi  hoppades in i det sista att det skulle vara något så enkelt som en inflammation och att en natt på sjukhus med medicinering skulle hjälpa, i bakhuvudet fanns dock tanken att detta kunde bli din sista natt och helst av allt hade vi önskat att du fått tillbringa den hemma med oss, din familj. Men vi gjorde det vi trodde var bäst för dig, och vi hoppades. Hoppades att det skulle vända, att du skulle bli som vanligt igen. Diagnosen; spondylos, förbeningar i ryggen, det hade bildas  en benbrygga mellan dina ryggkotor. Det gjorde så ont på dig älskade hundskrälle, och det hade blivit så stort och mycket att veterinären jämförde det med en tumör. Fanns inget att göra.

Du rullades in på bår, nedbäddad under en rutig filt, så fin men så ynklig du såg ut, när du fick syn på oss orkade du lyfta lite på huvudet och vifta på svansen i några sekunder, sen när du såg att vi alla var där la du ner ditt huvud igen. Och även om du inte orkade lyfta det mer så följde du oss med blicken hela tiden vi rörde oss i rummet.

Och där i ett kalt undersökningsrum med fula gula väggar tog vi ett sista farväl av dig, våran fina underbara älskade vän. Du var omgiven av så mycket kärlek och alla var vi där för din skull. På din sista resa höll Agnes din tass hela vägen och Julia strök din rygg tills din blick fastnade någonstans långt borta. Hela familjen samlade och hela rummet fyllt med så mycket kärlek, visst kände du det. Jag tror du gjorde det för du somnade in så lungt och fridfullt, inte ens en liten suck gav du ifrån dig. I ditt öra bad jag dig viskande att komma och titta till oss lite då och då och vakta huset, sen var du bara borta och rummet blev tomt.

I nästan elva år har du varit en del av familjen, en älskad familjemedlem, så trofast. Den bästa vännen man kan tänka sig. Och det är så tomt utan dig. Under trappan ligger din hundbädd, och det känns som om hjärtat ska brista när jag inser att du inte kommer hem mer. Mest saknar jag ditt sällskap, på kvällen ihoprullad som en varm kringla vid mina fötter, på gården en solig dag då du spanade ut över gatan och vaktade gården eller det där underbara huvudet som tittade upp i fönstret när man parkerade bilen på gården efter en dag på jobbet. 

Du blev tio och ett halvt, ett helt hundliv. Saknaden efter dig är stor.

Hejdå finaste, det är så tomt utan dig. 

500 kg kärlek.

Har genomfört min första ridlektion på över 20 år.

Hade förvarnat ridläraren om att det inte var några vältränade tjejjer som skulle dyka upp, bättre förbereda henne på det värsta så slipper hon bli besviken. Vi fick tre av stallets snällaste hästar för säkerhets skull. Och jag fick min prins, Tittente.

Hämta hästar i hage, borsta, sadla, tränsa.

Sitta upp. Jag var den enda av alla som var tvungen att använda en liten pall för å komma upp på hästryggen, tydligen så har dom andra smygtränat...eller? Men sen gick det bara fint, verkar sitta lite i ryggmärgen för vi travade på hela varv, red lätt och körde slalom som om vi inte gjort nått annat. Kan dock inte svara på hur det såg ut. Kanske får jobba lite på stilpoängen.

Och sen var de det där med pallen. Så kan jag ju inte ha det. Måste jobba bort pallen.

Henning som Anna red smet lite när vi skulle ut med honom i hagen, men annars gick det bra, han var hungrig och bestämde sig för att promenixa in i en annan hästs spilta. Och när en 500 kilos fjording bestämt sig för något så blev det lite svårt att hålla emot. Men till slut så kom vi fram till hagen.

Nästa fredag är bokat, 12.30 sadlar jag på igen, jihaaa!
Jag är såååå lycklig, tänk att dessa djur kan göra en så glad.

Pöss, pöss och tack för idag finaste.

En riktig hingst.

Jag vet inte riktgt hur jag ska berätta det här för Fredrik men det finns en ny man i mitt liv. Vi har träffats ett tag nu, varje tisdag klockan sex och när jag är med honom blir jag som tretton år igen. Jag springer liksom omkring där i stallet (där medelåldern förövrigt är ca 10 år) och vill borsta och fläta hans man, mata han med äpplen och pussas på hans mjuka mule. Det måste vara kärlek. Tyvärr är jag nog bara en i mängden då det finns många yngre förmågor som slåss om hans uppmärksamhet...men ändå gör han mig så lycklig. Han är 19 jag är 41, men vem bryr sig...


Underbara, kärleksfulla och urmysiga Tittenté.

Kärlek på fyra ben.

Sånt som händer...

Vaknar en soliga dag för inte allt för länge sedan med knip i magen.

Sol ute. Snöblandat regn inne.

Så kände att jag var jag tvungen att åka till apoteket för att inskaffa lite förnödenheter.

Ifall att. Man har ju vart med förr. Om man säger så.

Försökte passa in resan mellan skurarna.

Men sen på hemvägen blev det ändå akut, fick  köra i 190 för å hinna fram i tid.

Möttes i dörren av en taggad Tyson överlycklig att se mig.

Sorry, finns ingen tid för dig. Måste fixa en grej.

Fullständigt plöjjer mig in på dass.

Sen kändes det lite bättre. I en halv minut.

Tills jag upptäcker att någon hällt frätande syra mellan mina skinkor.

Var tvungen att dela med mig av mitt lidande...

Stalltips "for dummies"

Julia har tjatat rätt länge nu att hon vill börja rida så jag anmälde henne till ridskolans förberedande kurs. Tänkte liksom som så att det är bättre att hänga i stallet än i Hertsö-centrum där vi bor. Nöjd och glad med mitt beslut ringer jag upp ridskolan för att få lite information och höll nästan på å sätta eftermiddagsfikat i halsen när ridläraren myndigt informerar mig om att föräldrarna minsann måste vara med och göra i ordning OCH leda hästarna hela första året (w.t.f ?).

-Ehhh, jag e typ rädd för hästar hör jag mig själv kläcka ur mig.
-Jaa, men nu är det ju inga vilddjur vi har här...det är ju ridskolehästar...svarar ridläraren.
-Ok, då känns det genast bättre...(eller inte)...vad ska dom ha på sig då, typ utrustning, skor?
- Ja det går bra med vanliga mjukisbyxor och skor med liten klack. Hjälm får dom låna här...Kom inte för uppkittad det är bara patetiskt!
-Ja just det...bra mjukisbyxor...tack då ! (note to self; avbeställ paketet från Hööks häst sport).

Första ridlektionen hade jag ingen barnvakt till Agnes, så hon blev tvungen att sitta på läktaren, det var väl inte den bästa lösningen för hon blev så uttråkad att hon började hoppa omkring där uppe: BAM BAM BAM ! Ridläraren ledsna efter ett tag och frågade -Vems barn är det i röd overall..? Det ska vara tyst på läktaren! (Jag och Julia låtsas som om det regnar och gör vårat allra bästa för att utstråla  ja.vems.är.den.där.ungen.egentligen). Och som om de inte vore nog så blir våran häst så rädd av allt bammande att hon snubblar till och trampar mig på tån (note to self: köpa skor med stålhätta).

Fjärde ridlektionen får våran häst kolik under pågående ridlektion, det var ju mindre kul. Tyckte hon ryckte lite väl mycket på huvudet och steppade omkring några steg för mycket åt fel håll mest hela tiden. Att försöka prata med en häst som man gör med en hund är inte att tänka på, tro mig jag har försökt. -Stanna! Nä just de de va inte Tyson jag pratade med nu...prrrr...MEN alltså S.T.A.N.N.A då !  Vi fick avbryta och hästen fick gå och lägga sig, för enligt ridläraren vill dom helst lägga sig och rulla runt när dom får ont i magen.

Men annars går det bra.

Jag är minst sagt imponerad av ridinstruktörernas tålamod med oss föräldrar när vi irrar runt i stallet med någon stackars hästkrake hängandes vid handen, och frågar vart vi ska parkera den... jag är också fascinerad av att se en helt orädd elvaåring leda runt och göra i ordning en 400 kilos häst som om de aldrig gjort något annat, jag tror att dom kanske garvar i tysthet åt oss förvirrade föräldrar som inte vet att man faktiskt inte kan parkerar eller göra en u-sväng med en häst...(man kan göra det men då heter något helt annat på hästspråk).

Men jag gillar dom även om jag är lite rädd ibland och det går bättre och bättre. Hästar är som terapi för själen. Dom ingiver ett sådant otroligt lugn och när vi är i stallet är det bara här och nu. Ingen stress och inga bekymmer. Det har gått så långt att jag till och med tycker att det luktar gott i stallet.

Tog mig friheten att knåpa ihop några stalltips från en amatör till en annan:

1. Var inte rädd, om du ändå är rädd sluta med det. Genast. Hästar kan nämligen lukta sig till rädsla och då blir det bara värre.

2. Ha inte äpplen eller morötter i jackan, du blir då som ett enda stort lockbete och dom kan inte sluta bita dig i jackan. Om du ändå måste ha morötter i fickan se till att ha en bitvänlig variant (på jackan alltså..)

3. Håll tårna ovanför hästens hovar.

4. Svälj din stolthet och ta hjälp av en minderårig, det kan bli din enda räddning.

5. Inga fingrar nära hästens mun och tänder, dom kan tro att det är en morot.

6. Det går inte att prata med hästar som hundar, dom förstår inte kommandot stanna eller nej, jag vet för jag har provat.

7. Om hästen får kolik. Håll dig undan.

Cut the crap.

Nu undrar jag bara en liten grej.

Hur ser man egentligen ut när man har en sådan där dag när man inte orkar bry sig. Vi kan t.e.x ta en typisk bakis-Söndag. En sådan måste väl nästan alla haft, eller ? Jag kan ju börja med att berätta hur det funkar för mig. Jo, man vaknar och är lite lagom rödögd och plufsig, duschar inte, borstar inte håret, sminkar sig definitivt inte och om man orkar klä på sig något annat än det man sovit i så drar man på sig joggingbrallor av något slag, det går oxå bra med en urtvättad långkalsong, och sen en gammal t-shirt man köpte på Ayia Napa 1990. Inga konstigheter.

Men nu har vi dom här människorna som verkar leva i den perfekta världen. Jag pratar om  diverse olika fotografiska fenomen som ploppar upp på b.l.a facebook, instagram och även diverse olika bloggar. Ljuger dom så dom tror sig själv eller vad är det frågan om?!

Let me tell you:- Att slappa hemma i sin nystrukna juicy-cotoure joggingdress för tvåtusen spänn med tillhörande UGGs kvalificieras inte som godkänd slappar-outfit.  Speciellt inte när man är sminkad  fixad i håret OCH har push-up bh på sig. Och sen har dom dessutom mage att annonsera det fotoshoppade och tokinstagrammade fotografiet med orden:

 "JA, jag har gått omkring i den här trailor-trash outfiten hela dan, fniss".

Fniss ???

Observera att detta gäller även mat och inrednig. Ursäkta mig men vad f*n hände med att värma fiskpinnar i brödrosten och spola varmt kranvatten direkt på pulvermoset? Är det bara jag som inte har det perfekta livet med en vit soffa utan en enda fläck fast jag har tio osnutna ungar ? Och vart är ungarnas leksaker ? Dom är icke att finna någonstans. På sin höjd kanske man  kan skymta en träleksak från Brio eller en designad träapa alá Kaj Bojesen. Hos oss finns det bara leksaker i plast. Haleluja.

Våran diskbänk dagen efter nyårsafton, in real life.